Näringslexikon

VITAMINER

A-vitamin

Funktion: Det främsta aktiva ämnet i A-vitamin är retinol, som huvudsakligen finns i animaliska produkter. A-vitamin kan bildas i lever och tarmväggar från provitamin A, dvs karotenoider. Vitaminet lagras i levern i upp till 100 dagar, men vid sjukdom kan leverns förråd tömmas inom 2 dagar. A-vitamin är viktigt för ögonens funktion. Stärker epitelcellerna som täcker alla inre och yttre ytor och är därför av betydelse för hud och slemhinnor. Stärker kroppen mot infektioner och förgiftningar samt motverkar allergiska reaktioner. Aktiverar thymus och bildandet av lymfocyter samt ökar koncentrationen av syre i cellerna.

Bristsymptom: Nattblindhet, ljusöverkänslighet, ögonkatarr, hudproblem, mjäll och klåda i hårbotten. Sköra och skrovliga naglar. Infektionskänslighet.

Naturliga källor: fiskleverolja, lever, grädde, smör, mjölk, ägg, morötter, fisk, spenat, tomat, pumpa, selleri, sallad, majs, aprikos, banan och apelsin.

Rekommenderad daglig dos: Män: 1000 mcg (3333 IE). Kvinnor: 800 mcg (2660 IE). Gravida och ammande: upp till 1200 mcg (4000 IE).

Terapeutisk dosering: 3000-90 000 mcg (10 000-300 000 IE) dagligen.

Symtom på överdosering: Illamående, uppkastningar, nedsatt aptit, irritation, torr hud, klåda, huvudvärk, ömma armar och ben. Även näsblod, yrsel och röda missfärgningar av tandköttet kan förekomma. Symtomen försvinner snabbt när intaget upphör.

Toxitet: Mer än 6000 mcg (200.000 IE) under en längre period. Var försiktig med användandet av syntetisk A-vitamin.

Betakaroten

Funktion: Betakaroten är vattenlöslig vitamin och förstadie till A-vitamin. Betakaroten är en viktig antioxidant. Det finns cirka 50 olika karotener som alla kan ombildas till A-vitamin om kroppen får behov för det. Betakaroten är den viktigaste. Karotin är ett förstadie till retinol och finns i växter som innehåller gula färgämnen. Det är ofta karotenoider som bidrar till blommor eller frukters gula, orangea eller röda färger. Vid dagligt och långvarigt intag av t.ex. morötter kan huden få ett nästan solbränd färg som är helt ofarlig. Färgen försvinner igen om intaget av karoten minskas. Betakaroten har väsentligen samma funktion som A-vitamin. A-vitaminverkningen av betakaroten är 1/6 av A-vitaminets. 1 mg betakaroten = 1.600 IE (internationella enheter).

Bristsymptom och terapeutisk användning: hudbesvär, menstruationsbesvär, nedsatt immunförsvar, diabetes, artrit, ögonsjukdomar, solbränna

Naturliga källor: Dunaliella salina alg. Gula och gröna grönsaker samt frukt som morötter, paprika, spenat, persilja, grönkål, mango, papaya och pumpa. Sötpotatis.

Rekommenderad daglig dos: 3000-6000 mcg (5000-10 000 IE).

Terapeutisk dosering: 15 000-600 000 mcg (25 000-1000 000 IE) dagligen.

Symtom på överdosering: Det finns ingen känd toxitet. Däremot kan man få en orangefärgning av huden vid höga doser. Rökare bör vara försiktiga med intag av syntetiskt betakaroten.

B-vitamin

Funktion: Det första B-vitaminet (B1) isolerades 1926 och sedan dess har familjen B-vitaminer växt stadigt. Idag känner man till upp emot 30 olika B-vitaminer.
B-vitaminer är vattenlösliga och måste därför tillföras genom den dagliga kosten. Men den industriellt bearbetade kosten är dock fattig på B-vitaminer.
I stort sett alla B-vitaminer fungerar som co-enzymer, vilket innebär att enzymet blir aktivt först då det blir kopplat till det rätta B-vitaminet. Utan enzymer fungerar inte ämnesomsättningen.
Trötthet, stress, blodbrist, irritation, nervositet, sömnlöshet, förstoppning och kolesterolproblem kan alla vara ett uttryck för en simpel B-vitaminbrist.

Förbättrar B-vitaminernas tillförsel genom att:
1) Ersätt industriellt bearbetade matvaror med mer naturliga, oförstörda produkter.
2) Förse kosten med B-vitaminrika födoämnen.
3) Komplettera med ett bra B-komplexpreparat eller ett multi-vitaminpreparat.
4) Få ordning på tarmfloran, eftersom den då kan producera en del av B-vitaminerna.

B-vitaminerna är vattenlösliga och med få undantag är de helt ogiftiga även i stora doser. Ett eventuellt överskott avsöndras med urinen. Enskilt B-vitamin bör tas tillsammans med B-vitaminkomplex då överskottet av B-vitaminer som avsöndras via urinen även tar med sig andra B-vitaminer ur kroppen.

Naturliga källor: vetegroddar, ris (oskalat råris), fullkorn, melass, lever, ägg, fjäderfä, frö, nötter, bönor, mjölk, gröna sallader.

B1 - Tiamin

Funktion: Detta vitamin är viktigt vid förbränningen och omsättningen kolhydrater. Stärker blodcirkulationen och bildningen av magsyra. Nödvändig för hjärna, hjärta och muskler, normal hjärn- och nervfunktion och förbättrar inlärnings- och uppfattningsförmågan. B1 reglerar även magens saltsyreproduktion och främjar tarmens peristaltik samt har inflytande på lever och bukspottskörtel. Verkar svagt vattendrivande. Används vid behandling av jjösjuka, åksjuka, flygsjuka, illamående, yrsel och "bakfylla".

Om bristen förekommer under uppväxtiden kan den förorsaka underutvecklade läppar och förstorat hjärta, vilket kan avslöjas vid röntgenundersökning.

Patienter med håll i ryggen och växlande muskelsmärtor kan ofta hjälpas med tiamin.
B1 används även som antimygg- och moskitmedel eftersom det kan ge människors svett en särpräglad curryaktig lukt som håller mygg- och moskitangrepp borta.

Nyare undersökningar visar att vitaminet stärker immunförsvaret, speciellt vid stimulering av neutrofila leukocyter och T-lymfocyter.

Svår B1-brist uppstår ofta vid alkoholism och visar sig ofta som Wernicke-Korsakoffs syndrom (polyneuritis med sinnesförvirring och fabulerande psykos). Uttalad B1-brist utlöser den klassiska bristsjukdomen beri-beri, som efter svåra fysiska och mentala symptom medför död vid hjärtsvikt om den ej behandlas.

Personer i riskgruppen är alkoholister och narkomaner, personer med sviktande leverfunktion och/eller dålig absorption från tarmen, tarminflammation och/eller diarré.
Kaffedrickning, rökning, tungmetallförgiftning (amalgam) och stress kan också förvärra B1-vitaminbrist.
Vissa ärftliga sjukdomar (Maple Syrup Urine Disease och Laktacidose), som påverkar enzymfunktionerna kan från födseln behandlas effektivt med megadoser av thiamin.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Sviktande känslomässig balans, sömnlöshet, muskelsvaghet, utmattning, huvudvärk, matsmältningsproblem, med diarré eller förstoppning, sjösjuka och åksjuka, aptitlöshet och viktminskning, bränningar i händer och/eller fötter med myrkrypningar och sviktande muskelkoordination, överkänslighet mot ljud och nedsatt smärttolerans. Inflammation av nerverna, neuralgi, hypoglykemi, alkoholism, besvär med hjärtfunktionen, ryggskott, ischias, hudbesvär, glaukom, lågt blodtryck, blodbrist, nedsatt ämnesom-sättning, andnöd och hjärtklappning. Blyförgiftning. Sjösjuka, åksjuka, flygsjuka, illamående, yrsel och "bakfylla". Som insektsmedel för att hålla borta mygg.

Naturliga källor: Öljäst, solrosfrön, vetegroddar, sojabönor, paranötter, råris, vetekli, havregryn, nötkött, lever, njure.

Rekommenderad daglig dos: 1,0-1,5 mg.

Terapeutisk dosering: 50-600 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Okända.

B2 - Riboflavin

Funktion: Riboflavin är ett co-enzym för många av de enzymer som styr cellandningen och medverkar vid förbränning av kolhydrater, fetter och proteiner. Vitaminet är viktigt för normal tillväxt och reproduktion. Främjar normal funktion hos hud, hår, naglar, slemhinnor och ögon. Bildning av röda och vita blodkroppar, immunsystemet, antikroppsbildning.
Förutom nämnda bristtillstånden kan B2 användas till behandling av återkommande förkylningar med sår i munslem-hinnan och svinkoppor.

B2 har också använts i behandling av depression, cancer, alkoholism, alkoholorsakade leverskador, psoriasis och mot kemisk och medicinsk miljöförgiftning.
Bristsymptom och terapeutisk användning: Sprickor i mungiporna, sårig hud kring näsborrarna, acne rosacea, rynkor på överläppen. Överkänslighet för ljus, rinnande ögon, känsla av grus i ögonen. Muskelsvaghet, mental apati, klåda i slidan och varma fötter. Kliniska tecken är magentaröd tunga, sprickor i läpparna och mungipor, sömnlöshet, överkänslighet mot ljus, yrsel, rysningar och darrningar, mental slöhet, lesioner i ögonen, ögon som är vattniga och blodsprängda, oren hud, som fjällar och visar uppsvullna ytliga blodkärl och talgknutor, håravfall, svinkoppor (impetigo vulgaris). Degeneration av nervväv, fettlever och oregelmässig hjärtrytm. Brist på B2 Förekommer och uppträder ofta vid alkoholism, narkomani, hypoglykemi, diabetes, grå och grön starr, sår på hornhinnan, låg sköldkörtelaktivitet, medicinförgiftning, miljöförorening, hög ålder och senilitet.

Behov för detta vitamin ökas under graviditet och amning samt vid kroniska infektioner. Vid brist har svårare personlighetsförändringar också iakttagits.

Naturliga källor: Öljäst, mejeriprodukter, tunga, inälvsmat, mandel, fetaost, ägg, broccoli och råris.

Rekommenderad daglig dos: 1,2-1,7 mg.

Terapeutisk dosering: 50-600 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Okända. Hos allergiska personer kan höga doser leda till domningar och klåda.

B3 – Niacin (nikotinsyra) och Niacinamid (nikotinamid)

Funktion: B3-vitamin förekommer som kosttillskott i två former: nikotinamid och nikotinsyra.

Niacin ett co-enzym som medverkar på omsättningen av fetter, kolhydrater och proteiner. Medverkar vid bildandet av könshormoner, cortison, thyroxin och insulin. Medverkar vid energiproduktionen och är nödvändig för normal nerv- och matsmältningsfunktion. Sänker för högt blodtryck och för hög kolesterolhalt i blodet.
I vår del av världen används niacin ofta som beteckning för båda former, men i engelskspråkig litteratur betyder beteckningen niacin vanligtvis endast nikotinsyra.
Nikotinamid - också kallat niacinamid eller niacin - är den absolut mest använda formen i olika kosttillskott. Förklaringen till detta är att nikotinsyra har en kraftigt kärlutvidgande effekt som yttrar sig i form av en obehaglig brännande känsla i huden i upp till 30 minuter efter intagandet. Vid vissa tillstånd är det dock nödvändigt att använda nikotinsyra istället för niacinamid då den har vissa biokemiska och fysiologiska verkningar som nikotinamid inte har.
Mindre brister rubbar magens saltsyreproduktion och förorsakar matsmältningsproblem och tjocktarmsinflammation med luftbildning i tarmarna samt olikartad dåligt formad avföring som luktar mycket illa,. Det kan uppträda yrsel, irritation, sömnlöshet, illamående, uppkastningar och huvudvärk.
Goda resultat har uppnåtts vid niacinbehandling av migrän och Menières sjukdom.
Används vid hypoglykemi, för hög kolesterolhalt i blodet.
Andra områden där man med framgångsrika resultat behandlat med niacin är ångest, rädsla, misstänksamhet, melankoli, depression, huvudvärk, sömnlöshet, kraftlöshet, förvriden verklighetsuppfattning, omoraliskt uppförande

Bristen uppträder utpräglat vid alkoholism, narkomani och annan form för beroende av droger.
Mycket stora doser har framgångsrikt använts i behandlingen av schizofreni och alkoholism.
Den mentala följden av B3-vitaminbrist liknar starkt schizofreni. Utifrån denna iakktagelse har man senare framgångsrikt behandlat schizofreni med B3.
Den dödliga formen för B3-brist orsakar sjukdomen pellagra (pell agra = torr hud), som karaktäriseras av de fyra D:na: dermatit (hudinflammation), diarré, dementia (slöhet) och död. Pellagra uppträder speciellt i de fattiga majsodlande områdena eftersom det är svårt att omsätta den form av tryptofan som finns bundet i majskornet till B3-vitamin. I senare tid har man iakttagit en annan form av pellagra: den icke näringsbetingade pellagran som uppträder hos medicinförgiftade patienter som till exempel mottagit cellgiftbehandling i form av 3-mercaptopurin.
Aminosyran tryptofan ombildas under normala omständigheter i organismen i någon utsträckning till niacin. Då det förväntas att 60 mg tryptofan ombildas till 1 mg niacin kallas denna mängd 1 niacin-ekvivalent (NE)

Nikotinsyra: En dos på nikotinsyra 10 mg eller mindre är ofta tillräckligt för att ge många människor kärlvidgning av kapillärerna med hudrodnad och klåda som följd.
För att dämpa reaktioner av nikotinsyra kan man ge ett kalktillskott, antingen som en stor kalkbrustablett upplöst i vatten, ett stort glas mjölk eller acetylsalisyra.

Vid tillstånd där man önskar ett mer effektivt kapillärt kretslopp i den övre delen av kroppen är nikotinsyran ett utmärkt alternativ. Alla infektioner och förkalkningar från bröstvårtorna och uppåt, alla mjölksyrepåverkade muskler och dålig syresatta körtlar kan dra fördel av den ökade blodgenomströmningen. Som exempel på detta kan nämnas bihåleinflammation, tandrotsinflammation, trigeminus neuralgi, öroninflammation.

Nedsatt hörsel och dövhet har vid vissa tillfällen blivit botade med nikotinsyra. Även Menièrés sjukdom som bla förorsakats av förkalkning av balansapparaten i innerörat och som medför yrsel och illamående har behandlats effektivt med nikotinsyra. Likaså vissa typer av huvudvärk och migrän. Eftersom nedsatt blodtillförsel till centrala nervsystemet är en medverkande faktor vid senilitet är det inte överraskande, att nikotinsyra med gott resultat använts mot en lång rad av de symtom som i allmänhet tolkas som ålderdomssvaghet.

På grund av sin kärlutvidgande effekt kan nikotinsyra ha en sjukdomsförebyggande och skyddande effekt på hjärtat. Likaså sänker nikotinsyran fettinnehållet - kolesterol och triglycerider i blodet med stor effekt. Det samma gäller högt blodtryck, där inte endast själva utvidgningen av kapillärsystemet temporärt sänker blodtrycket.

Nikotinsyra ökar bildningen av magsyra.

Nikotinsyra styrker alkoholistens nervsystem och mentala balans och dessutom minskar det även alkoholbehovet samtidigt som det motverkar abstinensreaktioner.

Ett behandlingsprogram med höga doser nikotinsyra och med minsta möjliga risk kan se ut följande:

Börja behandlingen med en 3 veckors intag av multivitamineraltillskott alternativt multimineraltillskott före behandlingen med nikotinsyra. Avsätt 30 - 45 minuter, på morgon eller kväll för att framkalla reaktion. Börja med 30 mg eller 50 mg tabletter nikotinsyra. Ofta framkallar en halv tablett önskade effekten, särskilt om man inte intagit någon föda eller dryck före. Uteblir effekten inom 20 - 30 minuter, så kan du försöka med en större dos. Följande dag ökar man doseringen med det dubbla. Fortsätt på detta sätt med ständigt högre doser under 7 till 10 dagar. Vid denna dos är man uppe i så höga doser av nikotinsyra att förlust av mineraler kan börja utjämna fördelarna med terapin. Av den anledningen gör man en paus på 1 vecka.
Återupprepa hela förloppet från den första behandlingsperioden och håll därefter 1 veckas paus.
Ett behandlingsprogram som detta kan fortlöpa under månader och år utan någon form av belastning.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Matsmältningsproblem; tjocktarmsinflammation, yrsel, irritation, sömnlöshet, illamående, uppkastningar, huvudvärk, migrän och Menières sjukdom. Hypoglykemi och höga kolesterol-värden. Ångest, rädsla, misstänksamhet, melankoli, depression, huvudvärk, sömnlöshet, kraftlöshet, förvriden verklighetsuppfattning, omoraliskt uppförande, schizofreni brännande känsla i kroppen, jordgubbsröd tungspets, med vit beläggning på själva tungan med revor ned längs mittlinjen samt avtryck av tänderna längs tungranden, mycket dålig andedräkt, smärtor i munnen, svullet och ömmande tandkött, smärtor i underlivet, eksem och hudinflammationer. Pellagra.

Naturliga källor: Öljäst, vetekli, kött, fågel, fisk sötmandel, sojamjöl.

Rekommenderad daglig dos: 13-18 mg

Terapeutisk dosering: 100-18 000 mg dagligen

Symtom på överdosering: Doser på över 500 mg dagligen undvikas av de med nedsatt leverfunktion. Mycket stora doser kan medföra skador på bukspottskörtel, lever och gallblåsa. Nikotinamid kan medföra depression hos vissa personer.

B5 – Pantotensyra

Funktion: B5 finns i alla celler som en beståndsdel i det viktiga co-enzymet A (CoA), som fungerar som katalysator vid förbränningen av alla energigivande näringsämnen. Syntesen av fettsyror, kolesterol, hormoner i binjurebarken och acetylkolin är beroende av CoA. B5 sänker kolesterolhalten i blodet och förbättrar leverns avgiftningsfunktion. Bildar antikroppar. Stärker upptagningen av vitaminer och omsättningen av fett, proteiner och socker till energi. Bra mot ångest och depression. Stärker vitala hormoner. Pantoten har en väsentlig roll när det gäller att producera antistresshormoner. Ett genomgående drag hos patienter som lider av ledgikt är att pantothensyrekoncentrationen i blodet är kraftigt nedsatt. Behandling med B5 förbättrar ledgikt genom att sänka smärtor och morgonstelhet, förkrympning och allmänna smärtor.
Motsvarande försök har visat ökning av immunfunktionen genom bildning av makrofager och mördarceller producerade i mjälten.
Vegetarianer har ett betydligt högre blodplasmainnehåll av pantotensyra än köttätare.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Trötthet, utmattning, sömnlöshet, depression, irritation och oro. Bristande muskelkoordination, kraftlösa muskler, kramp, ledsjukdomar brännande fötter med ömma hälar. Nedsatt funktion av binjurarna kan leda till smärtor över ländryggen. Allergi, oregelbunden hjärtverksamhet och upprepade sjukdomar i andningsorganen. Lågt blodtryck. hypoglykemi och nedsatt tolerans mot socker. Även aptitlöshet, kräkningar och förstoppning.

Naturliga källor: öljäst, inälvskött, kli, korn, nötter, vetekli, vetegroddar, avocado, kalkon, potatis, bönor, ärter. B5 är motståndskraftigt för vanlig matlagning som t ex kokning, men däremot inte för konservering, då syror och baser förstör det. Förbehandlingen av korn tar bort 50% av innehållet av B5-vitaminet och konservbönor och ärter mister 80% av sitt pantoteninnehåll.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt, men cirka 5-10 mg.

Terapeutisk dosering: 100-2500 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Det finns inga rapporter om förgiftningar men enormt stora doser på 10 000-20 000 mg kan dock leda till diarré.

B6 – Pyridoxin

Funktion: Co-enzym vid omvandlingen av aminosyror och syntesen av ribonukleinsyror (DNA och RNA), vilka är bärare av de genetiska anlagen. Har betydelse för immunförsvaret, nervsystem, hjärta och reglerar kalium-natrium balansen och har därmed inflytande på vätskebalansen, cellernas näringsförsörjning och exkretionen. Medverkar vid bildandet av röda blodkroppar och antikroppar. Stärker upptagningen av B-12 vitamin. Det är ett naturligt antihistamin och vattendrivande medel. Aktiverar enzymer. Används för att motverka menstruationsproblem bl.a. PMS. Vitaminets nära samarbete med magnesium gör att det spelar en väsentlig roll i behandlingen av magnesiumbristföljder som epilepsi, PMS, hjärt- och cirkulationsstörningar, karpaltunnelsyndrom, gluten allergi (celiaki), vissa allergier, ödem och många andra besläktade tillstånd.

Man höll tio babianer på en B6-bristfällig men annars näringsriktig kost över en period på 2-6 år. Hälften av djuren utvecklade förstadier till cancer i levern och deras blodproteiner visade tecken till cancer i organismen. I djurförsök med transplanterade melanomer sänkte B6-vitaminet förekomsten av cancer med 62% när man gav vitaminet före transplantation och med 39% om man gav det efter.
Bara få motsvarande iakttagelser har gjorts på människor men 25 mg pyridoxin dagligen visade sig minska återfall hos tidigare diagnostiserade urinblåscancerpatienter. Andra undersökningar har visat att cancerpatienter allmänt lider av allvarlig pyridoxinbrist.

Astmatiker och allergiker av histamintypen visar sig ofta ha B6-vitaminbrist. Vitaminet motverkar inte endast histaminlösningen utan blockerar också de leukotriener som man vet är medansvariga för en rad allergiska reaktioner. B6-vitamintillskott på 200 mg dagligen visade sig ge en väsentlig förbättring hos 72 astmatiska barn.

Det finns också rapporter som visar fördelaktiga resultat med B6-vitaminbehandling av tjocktarmscancer, högt blodtryck, dålig sårläkning, schizofreni, förgiftning med bensin, hydrazen och andra miljögifter samt nikotinskador.
Kvinnor som tar p-piller lider också ofta av B6-brist.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Ledsjukdomar, ödem, premenstruella kramper, anemi, allergier och besvär med blodsockerhalten. känslolöshet och kramper i armar och ben, neurologiska störningar hos alkoholister. Depressioner hos kvinnor som använder p-piller. Illamående på morgnarna hos gravida kvinnor. Åderbråck och hemorrojder. Bristande förmåga att komma ihåg drömmar. Sömnlöshet och narkolepsi. Geriatriska besvär. övervikt p.g.a. vätskeansamling i kroppen (ödem). Bristsymptomen uppträder utpräglat vid leversjukdomar, alkoholism, njursjukdomar, njursvikt med uremi, gluten allergi (celiaki), graviditet, stress, extremt högt proteinintag, hög ålder och vissa former för cancer. Andra tecken är fjällbildning i hårbottnen, kladdig fjällbildning i hårfästet, omkring ögonbrynen och näsan samt bakom öronen, revor, rispliknande streck, omkring mun och tunga och på händerna.

Naturliga källor: Öljäst, vetegroddar, vetekli, lax, nötkött, fullkorn, vetegroddar, avocado, bananer.

Rekommenderad daglig dos: 1-2,6 mg.

Terapeutisk dosering: 100 mg-500 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Doseringar på 500-10 000 mg dagligen under flera månader kan ge neurologiska skador. Symptom som myrkrypningar och domningar i benen kan uppstå i vissa fall, men försvinner vanligtvis då man avslutar intag av B6. Symptomen kan dock kvarstå ett par månader om toxiteten är svår. Alltför höga doser kan störa sömnen på grund av för kraftig drömaktivitet.

B10 - PABA

Funktion: Vitaminet tillverkas av tarmbakterierna och kemiskt sett påminner PABA om sulfa. Sulfa dödar bakterier genom att blockera PABA i deras ämnesomsättning. Den stimulerar tarmfloran att bilda folsyra och hjälper även till vid bildandet av röda blodkroppar. Det skyddar effektivt mot ultraviolett strålning och förhindrar brännskador i solen. Motverkar rynkor och grått hår. Anses vara effektiv mot vissa parasitsjukdomar som tyfus och Rocky-mountainfeber.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Används såväl invärtes som utvärtes (i krämer) för att förebygga och behandla solbränna, torr hud och rynkor. Eksem, vitiligo (pigmentbrist). Trötthet, utmattning, irritation, depression och nervositet. Parasiter.

Naturliga källor: Öljäst, ägg, melass, vetegroddar, solrosfrön, yoghurt, njure och lever.

Rekommenderad daglig dos: 10-25 mg.

Terapeutisk dosering: 300-2000 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Illamående, uppkastningar, trötthet, feber och leverskador kan uppträda vid mycket höga doseringar.

B12 - Kobalamin

Funktion: B12-vitamin består av en grupp av 4 olika kobalaminer; hydroxokobalamin, adenosylkobalamin, metyl-kobalamin och cyanokobalamin. Den vanligaste formen av B12-tillskott är cyanokobalamin. De 2 aktiva formerna av B12 i kroppen är adenosylkobalamin och metylkobalamin.

B12 används vid bildandet av blod och är ett co-enzym vid nedbrytningen av fetter, kolhydrater och proteiner samt vid syntesen av RNA, ribonukleinsyror. B12 är viktigt för nervsystemet och bildandet av såväl röda som vita blodkroppar.B12 motverkar toxiska leverskador och fettlever. B12 stimulerar bildandet av gallsyror och sänker blodets kolesterolhalt.

Inom skolmedicinen ger man nästan uteslutande endast B12 till dem som diagnostiserats med perniciös anemi. Många försvagade och förvirrade patienter, speciellt äldre, mår dock mycket bättre av ett regelbundet intag av detta vitamin.
Vissa neuropsykiatriska tillstånd kan förbättras med hjälp av B12-vitamin, förmodligen på grund av vitaminets funktion i biosyntesen av nervernas myelinskidor.

B12-vitamin har i djurförsök väsentligt reducerat svulstmassan i cancertillfällen. Förstadier till cancer hos rökare har reducerats av dagliga doseringar på 500 mcg kombinerat med 10 mg folsyra. Försöket pågick under 4 månader.

Vitaminet absorberas mycket dåligt utan närvaro av intrinsic factor – den inre faktorn, som produceras av parietalcellerna i magsäcken. Tillskott utnyttjas bäst tillsammans med Folsyra.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Perniciös anemi, neurologiska skador, degeneration av synnerv, hjärnskador, nedsatt känsla, prickande och molande i vävnaden, osäker gång, förlust av reflexer, trötthet, dåligt minne, nedsatt koncentration och inlärningssvårigheter, Mental obalans som känslomässiga svängningar, depression, sinnesförvirring, förföljelsemani, hörsel och andra hallucinationer. Ofta diagnostiserat som senil psykos, skinande hal röd tunga, hudproblem, diarré, aptitlöshet och nedsatt smaksinne.
Goda resultat har uppnåtts vid behandlingen av migrän, neuralgi, allergier, psoriasis, giktsjukdomar och geriatriska problem.

Upptag av vitaminet sker med hjälp av en proteinfraktion kallat intrinsic factor och passiv diffusion.
Låga koncentrationer upptas med hjälp av intrinsic factor medan högre doser absorberas med diffusion. Brist på intrinsic factor kan medföra perniciös anemi, även om intagningen av B12-vitamin är normal. Även vid normal förekomst av intrinsic factor kan det uppstå problem då absorptionen av vitaminet också är beroende av nödvändig mängd magsyra. Magsyraproduktionen hos äldre ofta är nedsatt vilket gör att B12-brist är vanligt förekommande hos dessa.
B12-vitamin förekommer nästan uteslutande i föda av animalisk ursprung och vegetarianer riskerar lättare att få brist på vitaminet.

Naturliga källor: Inälvskött, ostron, musslor, krabba, spirulina, tempeh, fågel, fisk, ägg och mjölk.

Rekommenderad daglig dos: 3-4 mcg.

Terapeutisk dosering: 100-2000 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Okända. Vissa studier visar dock att B12 kan sänka sköldkörtelfunktionen.

Folsyra - Folat - Folacin

Funktion: Folsyra är ett co-enzym vid en lång rad kemiska processer i cellerna, däribland syntesen av DNA och RNA. Det är en viktig faktor för tillväxt och är en förutsättning för blodbildning och för normal celldelning. Stimulerar laktation, produktionen av mjölk hos gravida kvinnor, och har en gynnsam inverkan på hud och matsmältning. Vitaminen är av betydelse för reproduktionsorganen och fertilitet. Studier visar att tillskott av folsyra de 3 första månaderna under graviditet minskar markant risk till ryggmärgsbråck hos foster.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Anemi och nedsatt produktion av vita blodkroppar och antikroppar. Ömmande, svidande läppar, sår i munnen och rodnande tunga. Håravfall och för tidigt grånande hår. Diarré. Depression och demens. Bristande mjölkproduktion, infertilitet och missfall. Impotens. Ödem, gikt, arterioskleros och magsår.

Naturliga källor: Öljäst, lever, vetegroddar, bondbönor, vetekli, gröna grönsaker, apelsin.

Rekommenderad daglig dos: 400 mcg. Gravida: 800 mcg.

Terapeutisk dosering: 800-10 000 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Okända. Var försiktig med höga doser folsyra vid intag av kramplösande mediciner som t ex vid epilepsi.

Kolin

Funktion: Kolin är viktig för fettomsättningen och bildar tillsammans med inositol lecitin. En viktig fettnedbytare som gör det möjligt för fettet att transporteras till det ställe i kroppen där det behövs. Stärker lever och galla och förhindrar fettinlagring i levern. Kolin ingår också i flera lipoproteiner som behövs för att transportera mineraler ut i kroppens vävnader. Dessutom används kolin för att tillverka den viktiga neurotransmittorn acetylkolin. Förebygger grön starr.

Bristsymptom och terapeutisk användning: blödningar i inre organ, fettlever, högt blodkolesterol, artrioskleros, nefrit och njurskador, myastenia gravis, Alzheimer och dåligt minne.

Naturliga källor: Lecitin, hjärta, äggula, kött, vetegroddar, jäst, baljväxter, citrusfrukter, sojamjöl, rotfrukter, bröstmjölk, komjölk.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställd.

Terapeutisk dosering: 300-2000 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Okänd. Doser över 2000 mg kan ge symptom som yrsel, uppkastningar, illamående, diarré och depression.

Inositol

Funktion: Främjar syntesen av lecitin i levern. Upptas lätt via tarmen, En del omvandlas till socker och resterande del går via blodbanan ut till hjärtmuskel, hjärna, muskler och andra organ. Förbättrar funktionen hos lever, gallblåsa, binjurar, könskörtlar, hjärta och cirkulation. Stärker kapillärväggarna, förbättrar blodcirkulationen i ögonen och bildar en substans i hjärnan som förbättrar minnet. Det löser upp fetter och sänker blodets kolesterolhalt. Det är experimentellt bevisat att storleken på fettpartiklarna i blodet minskar vid intagandet av kolin.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Används vid behandling av cirkulations-, hjärt-, lever- och gallbesvär. Ögonskador, hämmad tillväxt, utslag, förstoppning och håravfall. Sömnbesvär, ångest och som lugnande medel. Hypertoni och nervskador.

Naturliga källor: lecitin, hjärta, vetekli, lever, råris, havregryn, biff, citrusfrukt, nötter, baljväxter, bladgrönsaker, fullkornsprodukter.

Rekommenderad daglig dos: Inte fastslaget.

Terapeutisk dosering: 100-4000 mg.

Symtom på överdosering: Okända.

Biotin – Vitamin H

Funktion: Tarmbakterierna kan normalt producera tillräckligt med biotin för människans behov och absorberas via tunntarmen. Det aktiverar bakterie-bekämpande enzymer. Den används b la vid behandling vid överväxt av candida och för att bevara en frisk tarmflora. Medverkar vid cellernas oxidationsprocesser och katalyserar syntesen av fettsyror och hemoglobin. Biotin är viktigt för slemhinnor, hår, hud och naglar. Goda resultat har setts vid behandlingen av led- och urinsyregikt, olika typer av gikt samt eksem.

Bristsymptom och terapeutisk användning: illamående, brist på aptit, anemi, kraftig trötthet, nedstämdhet, hallucinationer, panikångest, hudproblem, håravfall, muskelsmärtor och överkänslighet för beröring. Candida. Slät eller blek tunga.

Naturliga källor: öljäst, lever, ägg, havre, vetekli, fullkornsprodukter

Rekommenderad daglig dos: 100-300 mcg.

Terapeutisk dosering: 300-6 000 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Okända.

C-vitamin - Askorbinsyra

Funktion: Askorbinsyra kan syntetiseras ur glykos av de flesta växter och djur. Människor, vissa apor, marsvin och några få andra djurarter har emellertid en medfödd enzymdefekt, som innebär att de därför måste tillföra vitaminet via kosten.

Vid C-vitaminbrist kan bindvävsproteinet, kollagen, inte bildas normalt. Kollagen är ett limämne som bl. a. binder samman cellerna med blodkärlen.
Skörbjugg är ett tillstånd orsakat av c-vitaminbrist som gör att blodkärlen blir mer genomträngliga och brister lätt. Det uppstår blödningar och blodsutgjutningar och långsammare sårläkning. Blödningar kan förekomma i leder och slemhinnor i öga, näsan, mag-tarmkanal och tandkött. Giktsymptom samt degeneration av broskvävnaden, smärtor i ryggens nedre del och diskbråck kan uppträda.

Askorbinsyran är viktig för bildandet av antikroppar och ökar antalet samt aktiviteten hos de vita blodkropparna. Omvänt kan också C-vitaminet minska antalet leukocyter, när så krävs, t ex vid leukemi. Det är dokumenterat c-vitaminet neutraliserar de flesta virus- och bakterietoxinerna samtidigt som det stimulerar bildandet av ämnet interferon, som skyddar cellerna mot angrepp vid virusinfektioner.
Den amerikanske läkaren Dr Klenner har med mega-doser av askorbinsyra behandlat åtskilliga patienter med allvarliga infektionssjukdomar som stelkramp, meningit, polio, lunginflammation m fl. De flesta av patienterna var medvetslösa och utan hopp till överlevnad. Klenner behandlade med C-vitamininjektioner av askorbinsyra, ända upp till 4000 mg, varannan timme. De flesta återfick medvetandet inom loppet av några timmar och var helt friska på mindre än en vecka.
Vitaminets inverkan på immunprocesserna kan också användas i behandlingen av allergier. Allergipatienter har konsekvent låga koncentrationer av askorbinsyra i blodet, vilket hämmar förmågan att avgifta allergiframkallande ämnen (allergener). C-vitamin är ett naturligt anti-histamin, och histamin är ju som bekant aktivt involverat i allergiska reaktioner.
Askorbinsyra är relativt ogiftigt även i mycket stora doser. Ända upp till 50.000 mg askorbat dagligen har använts i behandlingen av cancer och leukemi. C-vitaminet reglerar respirationsprocesserna i cellernas mitokondrier.

Den senaste forskningen pekar på att antioxidanterna C-vitamin och E-vitamin har mycket större effekt tillsammans än var för sig. E-vitamin skyddar mot skadliga syreradikaler i cellmembranen medan C-vitamin förstör kedjan av fria radikaler.
C-vitaminet utgör ett effektivt skydd mot miljögifter som t ex tungmetaller, besprutningsgifter, tillsatser i maten och luftföroreningar.

Vitamin C Främjar produktionen av antistresshormon. Binjurebarkens hormonproduktion är beroende av askorbinsyra och kolesterol, vilket förbrukas i stora mängder vid stress. Det främjar interferonproduktionen och är nödvändigt för omsättningen av folinsyra, tyrosin och fenylalinin.
Vitamin C främjar även upptaget av kalcium, järn, folsyra, zink, koppar och vissa aminosyror.

Aspirin, alkohol, smärtstillande preparat, antidepressiva medel, antikoaguleringsmedel, p-piller och binjurebarkpreparat frigör stora mängder av fria radikaler och ökar därmed kraftigt behovet för C-vitamin.
C-vitamin förstörs lätt av ljus och värme. Också konservering och långtidsförvaring, odlingsmetoder, transporttid förvaring och tillberedningen sänker innehållet av C- vitaminet i födan.
Vid många akuta sjukdomar kan det med fördel tas en gång i timmen.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Allergier och nedsatt immunförsvar.
Akut: glåmig och oren hud, kraftlöshet, utmattning, aptitlöshet, dålig andedräkt, trötthet, blodbrist, sömnbehov, blåmärken, kringvandrande ledsmärtor - speciellt i benen, spondylosis deformans.
Senare stadie: smärtande tandkött, som lätt blöder och är svampigt och svullet, röda fläckar och småblödningar i huden, speciellt på benen, uppsvullna och purpurfärgade ögonlock, blod i urinen.
Allvarlig sen fas: oren, brunaktig hy, allvarlig försvagning, lätt ansträngning ger andnöd och hjärtklappning, svampigt och blödande tandkött, tandlossning, hämmad sårläkning, ledsmärtor, benskörhet, lunginflammation, fatal skörbjugg. Utmattning, rastlöshet, sinnesförvirring, depression, insjunket ansiktsuttryck.

Naturliga källor: nypon, vinbär, persilja, sparris, broccoli, ärter, spenat, paprika, kiwi, jordgubbar, druvor, mango, papaya, ananas, citrusfrukter.

Rekommenderad daglig dos: 60-100 mg.

Terapeutisk dosering: 1000-30 000 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Stora mängder av C-vitamin kan p.g.a. syraeffekten ge magsmärtor och diarré. C-vitamin i form av kalciumaskorbat ger dock inte denna syraeffekt.


D-vitamin - Kalciferol

Funktion: D-vitamin är en fettlöslig vitamin med hormonliknande verkan. Är nödvändig för upptagningen och utnyttjandet av fosfor och viktigt för utvecklingen av tänder och ben hos barn. Stärker immuniteten.

D-vitamin ökar upptaget av kalcium från tarmsystemet och är därför viktig vid förebyggandet av benskörhet och engelska sjukan, som är ett tillstånd av mjuka deformerade ben i kroppen, blodsockerproblem och utveckling av närsynthet. Det är också av betydelse för blodets koaguleringsförmåga.

Den D-vitamin vi får från vår mat eller kosttillskott kräver omsättning i levern och i njurarna för att fungera. Personer med nedsatt njur- eller leverfunktion löper därmed större risk att få osteoporos, benskörhet.

När vi utsätts för ultraviolett strålning t.ex. via solljus bildas kolesterol till D-vitamin i huden. Solbrun hud upptar mer D-vitamin än blek hud och den upptas mycket bättre från huden än från kosten.
Den mängd D-vitamin som kommer ifrån huden deponeras i bl.a. lever och njure och dessa kan täcka några månaders behov. D-vitamin från solljus bildas dock endast när solen står tillräckligt högt på himlen. När solen står lågt, försvagas den ultravioletta strålningen av att den måste genomtränga mer atmosfärisk luft. I breddgrader som Sveriges, kan man därför mer eller mindre få D-vitamin via solljus i juni och juli månad.

Det är idag vanligt att ge spädbarn tillskott av D-vitamin, men man ser fortfarande vitaminbrist hos kvinnor i fertil ålder. Bristsymptom är vanligare hos dem som har fått för lite solljus, personer som bortopererat en del av tarmen eller har sjukdomar som hör ihop med matsmältningen.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Vid kalciumbrist, engelska sjukan, urkalkning, kramper och närsynthet. energiförlust, tandlossning, närsynthet, nervositet, lättretlighet, trötthet, snabb puls. Ospecifika muskelsmärtor kan vara ett symptom på D-vitaminbrist.
Brist på vitamin D är även orsaken till rakitis, engelska sjukan, som karaktäriseras av en otillräcklig upplagring av kalcium och fosfor i benstommen. Hos barn blir benstommen mjuk och böjlig, fontanellen sluter sig mycket långsamt och barnets huvud blir större än normalt. Barnet blir hjulbent eller kobent, revbenen degenereras med insjunken bröstkorg som följd. Tänderna kommer sent och utvecklas dåligt. Bäckenet deformeras.

Naturliga källor: solljus, vegetabiliska oljor feta saltvattenfiskar; ål, lax, sardiner, makrill, tonfisk, räkor, kyckling, lamm, ägg, grädde.

Rekommenderad daglig dos: 5 mcg (200 IE).

Terapeutisk dosering: 15-55 mcg (600 IE –2 200 IE) dagligen.

Symtom på överdosering: Illamående, uppkastningar, ökad urinering, sängvätande, förkalkningar, lever- och njurskador. klåda, diarré, stor törst, huvudvärk, sömnlöshet, trötthet och muskelsvaghet.
Ett stort terapeutiskt intag av D-vitamin kan kräva en övervakning av kroppens kalkbalans. Kolesterolsänkande preparat, magsyrahämmande läkemedel och kortisonpreparat stör upptag och bearbetning av vitamin D. Vissa vattendrivande ämnen verkar störande på förhållandet mellan kalcium och D-vitamin.
Undvik stora doser av D-vitamin vid för mycket kalcium i blodet (hyperkalcemi).

E-vitamin - Tokoferol - Tokotrienol

Funktion: E-vitamin är fettlöslig vitamin och en kraftfull antioxidant. E-vitamin består av två huvudgrupper: Tokoferoler och tokotrienoler, varav båda två finns i fyra varianter som alfa, beta, gamma och delta.

Naturligt E-vitamin har prefixet d - t.ex. d-alfa-tocoferol medan de syntetiska kännetecknas genom att ha prefixet dl - t.ex. dl-alfa-tokoferol. E-vitamin i form av d-alfa-tocoferol är det mest utbredda i kosttillskott och anses vara det mest effektiva, men mer och mer tyder på att också andra typer av naturligt E-vitamin som d-beta-, d-gamma- och d-delta-tokoferol har en stor positiv inverkan på vår hälsa. Undersökningar tyder på att d-gamma-tokoferol och alfa-tokotrienol är bäst när det handlar om att förebygga hjärt- och kärl sjukdomar.

Vitamin E förhindrar härskning av fetter och andra substanser. Den senaste forskningen pekar på att antioxidanterna C-vitamin och E-vitamin har mycket större effekt tillsammans än var för sig. E-vitamin skyddar mot skadliga syreradikaler i cellmembranen medan C-vitamin förstör kedjan av fria radikaler.
E-vitamin ökar effekten av A-vitaminet och skyddar lungorna mot luftföroreningar.
För att erhålla E-vitaminbalansen i blodet måste kroppen ska ha tillräckligt med zink.

Vitamin E har en förebyggande effekt på hjärt-kärlsjukdomar. Skyddar mot förkalkningar, blodproppar och stärker kapillärväggarna och bildar nya blodkärl för att kringgå blockerade vener och artärer. Förebygger att LDL-kolesterolet oxideras och ökar nivån av det goda HDL kolesterolet. Förbättrar insulinets funktion i kroppen. Kan på längre sikt sänka högt blodtryck och hämmar blodplättsklumpning, vilket kan leda till tromboser, blodproppar.

Det höjer syrekoncentrationen i blodet, vilket är till nytta för alla celler.
Minskar nivån av CRP (C-Reaktivt Protein) som är högt vid sjukdomar som t.ex. infektioner, inflammationer och cancer.

Förbättrar cirkulationen och syreförsörjningen i musklerna och lindrar kramper och muskelskador på grund av antioxidanteffekten. E-vitamin lindrar vidare effektivt muskel- och ledsmärtor hos många.

Motverkar ärrbildningar och stärker blodets koaguleringsförmåga och har en läkande effekt på sår.

E-vitamin sägs även skydda mot ögonsjukdomar som t.ex. starr och är också effektiv vid PMS och infertilitet.

Använd endast naturligt E-vitamin.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Hjärt- och cirkulationssjukdomar, led- och muskelbesvär, hormonella störningar som t ex. PMS, klimakteriebesvär och infertilitet. Har en läkande effekt på hud, sår och ärr. Cancer.

Naturliga källor: vetegroddar, frön, nötter och kallpressade vegetabiliska oljor, fullkornsprodukter, gröna bladväxter, mjölk.

Rekommenderad daglig dos: 11 mg (15 IE).

Terapeutisk dosering: 300-1 200 mg (400-1 600 IE) dagligen.

Symtom på överdosering: Okända vid intag av 600-900 mg. Människor som haft reumatisk feber eller lider av för högt blodtryck, bör dock trappa upp långsamt med små doser, eftersom dessa tillstånd annars kan förvärras till en början.

K-vitamin - Fylloquinon - Menadion

Funktion: En frisk tarmflora bildar vitamin K. Det finns tre ämnen i denna grupp: Kl (fytylmenacinon) och K2 (menakinon) är naturliga och kan skapas av tarmfloran. K3 (menadion) är syntetisk. Vitamin K1 från växter tas upp i den övre tarmkanalen och behöver gallsalter för att absorberas. Vitamin D är involverad i syntesen av osteokalcin som det finns stora mängder i ben.
Vitamin K medverkar till att det i levern bildas protrombin, ett ämne med en koagulerande verkan. Vid underskott förlorar blodet sin förmåga att koagulera och blödningar kan inte stoppas.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Blödningssjukdomar, näsblod, och osteoporos.

Naturliga källor: grönt té, sojabönor, spenat, blomkål, broccoli, brysselkål, sallad, vitkål, lever, tomater.

Rekommenderad daglig dos: Okänt. Troligen mellan 70-140 mcg.

Terapeutisk dosering: 120-20 000 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Doser på mer än 500 mcg dagligen kan orsaka allergiska reaktioner. K1 kan orsaka lätt illamående, uppkastningar, hemolytisk anemi och ikterus hos barn vid höga doser.

FETTSYROR

Omega 3

Funktion: Omega 3 fettsyror kallas essentiella fettsyror. Med essentiell menas livsviktig och får vi inte tillräckligt av dessa fettsyror blir vi sjuka. I Omega 3 gruppen ingår ALA (Alfalinolensyra), AA (Arachidonsyra), EPA (Eicosapentaensyr) och DHA (Docosahexaensyra).

Omega 3 får vi övervägande från fisk men de finns också i mindre mängder i vissa växter, nötter och frön.
Det inbördes förhållandet mellan Omega 3 och -6 fettsyrorna i kosten är också oerhört viktigt för hälsan. Eskimåer äter över dubbelt så mycket Omega 3 som 6 medan de i Medelhavsområdet äter omkring sex gånger så mycket Omega 6 som 3. I Skandinavien där vi har tempererat klimat bör vi ha ett förhållande på 1:3.

De essentiella Omega 3 fettsyrorna har en god effekt på många hälsoproblem. De har en förebyggande effekt på hjärt-kärlsjukdomar och minskar risken för bildning av blodproppar. De sänker blodtrycket, sänker kolesterolnivån förebygger giktproblem, hämmar utvecklingen av bröstcancer, och fettinnehållet i blodet, är verksamma mot eksem, psoriasis och skleros. Omega 3 är används ofta i terapeutiskt syfte för att motverka inflammationer i leder och muskler.
Forskning visar att Omega 3 fettsyror är nödvändiga för en normal hjärnfunktion och att de stärker inlärning och minnet.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Hjärt-kärlsjukdomar; högt blodtryck, förhöjt kolesterol, blodproppar, arterioskleros, inflammatoriska tillstånd.

Naturliga källor: Sill, makrill, regnbågslax, abborre, atlanttorsk, krabba, ostron, musslor, linfrö, nötter.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 250-6000 mg dagligen. EPA förstärker effekten av blodförtunnande läkemedel så att man kan använda mindre doser för att uppnå samma effekt.

Omega 6

Funktion: Omega 6 fettsyror kallas essentiella fettsyror. Med essentiell menas livsviktig och får vi inte tillräckligt av dessa fettsyror blir vi sjuka. Till Omega 6 gruppen hör LA (Linolsyra), GLA (Gamma-linolensyra) och DGLA (dihomo-gammalinolensyra).

Omega 6 fettsyror finns naturligt i växter som gurkört (20%), svarta vinbärskärnor (15%), jättenattljus (9%) och linfrön samt mindre mängder i solrosfrön.

GLA används huvudsakligen vid hormonella obalanser och olika hudproblem. Förbättrar hår och naglar samt stärker upp och återfuktar torra slemhinnor. Kan även användas som extra tillskott vid övervikt då fettsyran ökar kroppens metabolism.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Hormonella obalanser, PMS, svettningar, sköra slemhinnor, torr hud, eksem, baksmälla, övervikt.

Naturliga källor: Jättenattljusolja, gurkörtsolja, linfröolja, nötter.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 240-1000 mg dagligen.

MINERALER

Bor

Funktion: En vuxen människa har cirka 10 mg bor i kroppen. Bor påverkar omsättningen av steroidhormoner samt vissa hormonaktiviteter. I vissa länder har man med framgång använt natriumborat vid ledgångsreumatism och man har även funnit att tillskott förebygger artros. Även personer med giktåkommor kan få nytta av extra bor. Personer med nedsatt mental vakenhet kan ha nytta av extra bor. Bor är nödvändigt i mycket små mängder för upptaget av kalcium och därmed för tillväxt och bevarandet av benmassa. Det amerikanska lantbruksministeriet har gjort en undersökning som visade att om kvinnor som lider av benskörhet fick 3 mg bor dagligen, miste de 40% mindre av sin benmassa redan efter 8 dagar. Det finns ett samband mellan ett lågt borintag och karies.

Bristsymptom och terapeutisk användning: hämmad tillväxt, ökad utsöndring av kalcium och magnesium i urinen, benskörhet, hämmad produktion av testosteron och östrogen.

Naturliga källor: Sojamjöl, plommon, sötmandel, nypon, jordnötter, nötter, dadlar, rödvin, honung, apelsin, svarta vinbär, jordgubbar, hjortron, citron.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt, men sannolikt 0,1-0,5 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 1-6 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Kliniska studier har visat toxitet vid intag av mer än 75 mg dagligen.

Fosfor

Funktion: Det finns cirka 600-800 g fosfor totalt i kroppen. Ungefär 70 % av den fosfor vi får i oss via födan absorberas av kroppen. Njurarna reglerar fosforbalansen.
Fosfor ingår och är viktigt för skelettet och tänderna. Ingår i DNA och RNA våra genetiska arvsanlag.
Fosfor är viktigt för metabolismen. Kalcium och fosfor är beroende av varandra och förändras det ena så förändras det andra. Det finns alltid dubbelt så mycket kalcium som fosfor i kroppen. Vid förhöjda fosforhalter i blodet skickar bisköldkörtlarna bud till skelettet att de behöver mer kalcium. Då frigörs Kalcium från skelettet för att fylla på det akuta behovet. Lagom mängd fosfor stöder en stark benstomme medan överskott urkalkar skelettet.

Brist på fosfor uppstår främst vid saltsyrabrist och hos dem som medicinerar novalucol och annan antacida, samt de med stora överskott av kalcium.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Skakningar, kramper, stickningar, domningar, osteomalaci – benvävsuppluckring Används huvudsakligen vid behandling av artrit, hämmad tillväxt hos barn, cancer, kolit.

Naturliga källor: torrjäst, vetegroddar, sojamjöl, ost, jordnötter, rågmjöl, hasselnötter, fläskotlett, nötstek, strömming, ägg, mjölk, grönkål.

Rekommenderad daglig dos: 800 mg (uppnås lätt genom kosten).

Terapeutisk dosering: 0-1000 mg dagligen via kost.

Symptom på överdosering: andfåddhet, oregelbundna hjärtslag, slaganfall, koma.

Jod

Funktion: Av de 20-50 mg jod som finns i kroppen finns största delen i sköldkörteln och musklerna. Cirka 10% finns i huden, cirka 7% i skelettet och cirka 13% finns i det endokrina systemet och i nervsystemet. Av det jod som tas upp av sköldkörteln, förenar sig där med proteinet tyreoglobulin och bildar hormonet tyroxin. Tyroxin reglerar hastigheten på ämnesomsättningsprocesserna i alla organ och celler. Detta hormon spelar också en roll då karotin ombildas till aktivt A-vitamin. Det kontrollerar hudens tillstånd, befrämjar tillväxt och utveckling och påverkar den fysiska och mentala aktiviteten. Om man upprätthåller en optimal jodkoncentration i blodet, fungerar det som ett skydd mot nerfall av radioaktiv jod t ex vid kärnkraftsutsläpp.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Jodbrist hos vuxna förorsakar struma d v s sköldkörteln förstoras och hypothyreoidism, vilket kan leda till viktuppgång. Jodbrist hos barn kan medföra kretinism med hämmad tillväxt och mental utveckling. Anda bristsymtom är anemi, nedsatt kroppstemperatur och blodcirkulation, lågt blodtryck, trötthet, mental apati och mottaglighet för infektioner. Dreglande pga förlorad kontroll av munmuskler och dåliga tänder är andra.

Naturliga källor: Kelp, kolja, vittling, sill, skaldjur, havssalt, ost, ägg, potatis

Rekommenderad daglig dos: 150 mcg via kosten.

Terapeutisk dosering: 300-3000 mcg dagligen.

Symptom på överdosering: Doser på över 10 000 mcg är toxiskt. Hudutslag, huvudvärk, andningsbesvär, metallsmak i munnen är typiska tecken på toxicitet. En överdosering av jod kan leda till tyreotoxikos som är en allergisk reaktion mot den egna sköldkörteln. Ren överkänslighet mot jod p.g.a. hypertyreoidism, överfunktion av sköldkörteln förvärrar symtom som hjärtrytmstörningar, nervositet, darrningar, sömnbesvär, hög puls och oförmåga att gå upp i vikt.

Järn

Funktion: Järn finns i främst i de röda blodkropparnas hemoglobin. En mindre del i myoglobin som är musklernas röda färgämne. Små mängder finns upplösta i blodplasma och kroppsvätskorna. Cirka 20 % är deponerat i lever, benmärg och mjälte, där det kan mobiliseras vid behov.

Järnbrist uppstår p.g.a. otillräcklig tillförsel genom kosten, men den kanske allra vanligaste orsaken är besvär med upptagningen i tarmen. Brist kan vidare förorsakas av underskott på magsyra samt brist på B6, B12, C, folinsyra, zink, koppar eller mangan.
Brist föreligger framförallt hos dem som har blödningsbenägenhet, gravida och ammande, de i pubertet har ökat behov, elitidrottare, hos de som har bakteriella infektioner då det finns bakterier som är järntjuvar, veganer. Normalt förlorar kvinnor cirka 30 mg per menscykel, men kan vid riklig menstruation förlora mer än det dubbla.

Överdosering av järn är farligt eftersom fria järnjoner i blodet är giftigt. Överskott kan medföra hämosideros (avlagring av järn i vävnaderna) speciellt i lever, mjälte, bukspottskörtel, hjärta och leder. Risken för hjärtinfarkt, leverskador, diabetes, ledinflammation och levercancer ökar vid ett långvarigt och alltför högt järnintag.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Anemi, hög puls, nedsatt immunförsvar och fysisk prestationsförmåga med trötthet som följd. Dimsyn, yrsel, blek hy, nedsatt aptit, ont i tungan, håravfall och förstorad mjälte och hjärta. Låga järnvärden kan nedsätta sköldkörtel och binjure aktiviteten.

Naturliga källor: Bryggerijäst, inälvsmat (speciellt lever), kött, ägg, sardiner, musslor, melass, bladgrönt, rödbetor, katrinplommon, aprikoser, svarta vinbär.

Rekommenderad daglig dos: 15 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 20-60 mg dagligen. Kvinnor med riklig mens kan inta 20-50 mg extra, dvs upp till 110 mg dagligen under kontrollerad period.

Symptom på överdosering: Doser på över 100 mg dagligen kan ge förgiftning. Oxidativ skada verkar endast ske om kroppen har brist på antioxidanter, framförallt vitamin E. Överdosering av järn under längre perioder kan medföra hämosideros (avlagring av järn i vävnaderna) speciellt i lever, mjälte, bukspottskörtel, hjärta och leder.

Kalcium

Funktion: Vårt skelett fungerar som kalciumdepå och den största delen av organismens kalklager finns upplagrat i benvävnaden och tänderna. En mindre del finns upplöst i kroppsvätskorna eller är bundet till proteiner. Kalcium medverkar till att leda impulser i nervsystemet och reglerar musklernas kontraktion. Kalcium är också nödvändigt för blodets förmåga att koagulera, och därmed för sårläkningen. Dessutom är kalcium viktigt för immunsystemet och för att motverka cancer. Kalcium kan sänka blodtrycket och medverkar i bildandet av energi, samt i proteinstruktureringen av RNA och DNA.
Uppbyggning och nedbrytning av kalcium i skelettet beror på en lång rad faktorer som bisköldkörtelhormoner, sköldskörtelhormoner samt vissa vitaminer och mineraler. Hos kvinnor finns även ett klart samband mellan låg östrogennivå och benskörhet. Smala, tunna kvinnor löper större risk att få Kalciumbrist.

Exempel på faktorer som hämmar kroppens upptagningsförmåga av kalcium är:
· Fytinhaltig kost (spannmålsprodukter) Fytin kan elimineras genom att man lägger kli och spannmålsprodukter i blöt 8 -10 timmar samt långtidsbakar brödet.
· Oxalsyrehaltig kost (Spenat, rabarber, tomat och vanligt te m.m.)
· Fosforhaltiga drycker och matvaror (Stora mängder kött, halvfabrikat och cola-drycker)
· Stort dagligt alkoholintag
· Intag av större mängder zink och järn
· Överdrivet idrottsutövande/motion (moderat motion stärker upptagningsförmågan)
· D-vitaminbrist
· Magnesiumbrist
· För lite saltsyra i magsäcken
· Nedsatt njurfunktion
· Sjukdomar i tunntarmen och sjukdomar där produktionen av galla är nedsatt
· Tungmetallbelastning. (Kalciumtillskott kan skydda mot blyförgiftning genom att det ökar utsöndringen av det bly som samlas i kroppen, i skelett och tänder.)

Bristsymptom och terapeutisk användning: Rachitis (engelska sjukan). Osteoporos, tandskador, mentala tillstånd som nervositet, sömnlöshet, depression och nedsatt smärttolerans. Kalciumbrist kan leda till muskelkramper, nervositet, "hjärtflimmer", sköra naglar, eksem, förhöjt blodtryck, förhöjt kolesterol, gikt, grå starr, sömnlöshet, domningar i armar och ben. Förhöjda binjure- och sköldkörtelfunktioner.

Naturliga källor: Sesamfrön, persilja, hasselnötter, grönkål, strömming, sparris, broccoli, kål, Det finns även i stora mängder i mjölkprodukter, men pastörisering av mjölk gör att dess kalcium blir svårt att ta upp. Kalcium från mjölk kan för övrigt komma att störa upptagelsen av andra mineraler.

Rekommenderad daglig dos: 800 mg. Under den andra hälften av graviditeten och amningsperiod: 1200-1500 mg. Behovet stiger med åldern. Likaså kan idrottsutövare kan behöva 1500 - 2000 mg varje dag.

Terapeutisk dosering: 500-2000 mg per dag: 1000-2500 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Vid långvarig överdosering kan kalcium fällas ut i njurarna, vilket kan leda till att stenbildningar och förkalkningar uppstår. Intag inte enbart kalciumtillskott under en längre period, utan ta det tillsammans med magnesium. Därmed motverkar man förstoppning, och att kalciumet sprids i kroppens mjukdelar med ledstelhet och spända muskler som följd.

Kalium

Funktion: Det finns totalt cirka 140 gram kalium i kroppen. Kalium finns i alla kroppsvätskor, varav 98% finns koncentrerat inne i cellerna.

Kalium aktiverar ett stort antal enzymer och är viktigt för nervernas förmåga att reagera på stimuli och leda impulser. Det reglerar hjärtrytmen och har inflytande på hormonbalansen. Det medverkar vid omsättningen av fetter, kolhydrater och proteiner. Det är nödvändigt för njurarnas funktion och tillsammans med upprätthåller det den livsviktiga syra-basbalansen.

Bristsymptom ses främst vid diarrésjukdom och kräkningar, Cushings sjukdom som innebär en överfunktion av binjurebarken som man kan få om kalium-natriumbalansen rubbas. Det blir överskott av natrium och underskott av kalium.

Kaliumbrist minskar glukostoleransen och därför är det extra viktigt med rätt balans hos de med diabetes.

Intag av koffeinhaltiga drycker, alkohol och socker kan medföra kaliumbrist. Likaså kan diuretika, dvs. vattendrivande läkemedel, samt cortisonpreparat medföra brist på kalium.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Vid svår brist: total aptitlöshet, muskelkramper och hjärtstillestånd.
Vid lättare brist kan störningar av hjärtrytmen uppträda, muskelsvaghet, parestesier d.v.s. domningar, stickningar, även ödem, kronisk förstoppning, hypoglykemi, hormonella störningar, njurbesvär och för högt blodtryck. Andra bristföljder är stress, allergi, diabetes och bukspottskörtelinflammation.

Naturliga källor: sojamjöl, vetekli, solrosfrön, grönkål, sesamfrön, potatis, bovete, hasselnötter, bananer, nötstek, strömming, vitkål.

Rekommenderad daglig dos: 1600 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 200-800 mg dagligen via tillskott.

Symptom på överdosering: Doser på 7000-8000 mg per dag är giftiga och kan medföra muskelkramper och hjärtstillestånd.

Kisel

Funktion: Kisel är jämnt fördelat i den mänskliga organismen. Särskilt höga koncentrationer finns i bindväv, ben, tänder, hud, blodkärl och thymus.

Det stärker bindväv, vener, artärer, hjärna, muskler, ben, tänder, hår, naglar, hud och slemhinnor. Även i små mängder stärker det motståndskraften. Med stigande ålder minskar kiselkoncentrationen i thymus, artärer, hud, leder och bindväv. Parallellt med detta kan man se en tilltagande förkalkning samt förslappningar i de stora pulsådrorna. Tillsammans med koppar upprätthåller kisel bindvävens elasticitet. Kisel verkar förebygga Alzheimer genom att den motverkar aluminiumets effekter på kroppen.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Kiselbrist kan medföra ben- och ledbesvär, diskbråck och ischias, nagelsjukdomar, hudbesvär, rynkor och slapp hud, håravfall, ökad mottaglighet för infektioner, bihåleinflammation, irritation av slemhinnor. Finska undersökningar har påvisat ett samband mellan frekvensen av hjärtinfarkter och en låg kiselhalt i dricksvattnet.

Naturliga källor: Råris, åkerfräken, sojabönor, alger, rödbetor, sallad, maskros, paprika.

Rekommenderad daglig dos: Inte fastslaget, men dagsbehovet är sannolikt cirka 30 mg.

Terapeutisk dosering: 25-100 mg

Symtom på överdosering: Vissa studier visar att kisel binder andra näringsämnen varför det kan vara till fördel att inta kisel separat och inte tillsammans med andra näringstillskott. Överskott kan bidra njurstensbildning. Förgiftning p.g.a. läckage från silikonbröst har orsakat besvär i bindväv och immunförsvar. Däremot kan förgiftning ge skador på lungorna som liknar effekterna av asbestos.

Koppar

Funktion: Koppar ingår i kroppens enzymer och antikroppar. Organismens koppar lagras först och främst i levern, men hjärnan, hjärtat och njurarna innehåller också relativt stora mängder. Med åldern faller lever-kopparnivån medan koncentrationen i hjärnan stiger. Hos nyfödda är kopparinnehållet i levern cirka 5 gånger större än hos vuxna. Detta utgör spädbarnets reserv i flera månader, eftersom modersmjölken inte har något större kopparinnehåll. Koppar är en viktig enzymkomponent. Det ingår bla i de enzymer som katalyserar cellandningen, bildandet av hemoglobin och pigment i hud och hår som melanin, kollagen och elastin, cytokromoxidas samt antioxidantenzymet superoxiddismutas (SOD). Koppar medverkar även vid bildandet av bindvävsfibrer och jod samt vid omsättningen av C-vitamin och adrenalin. Det håller fettämnen i blodet i upplöst tillstånd genom att sänka deras smältpunkt.
Kopparstatusen varierar mycket hos moderna västerlänningar. Många lider av kopparförgiftning, en mindre del av kopparbrist. Överskott i organismen av zink, kadmium, fluor och molybden kan sänka kopparnivån. Fytin kan binda koppar, liksom det kan binda zink, kalcium och järn, så att det inte kan utnyttjas av organismen.

Kopparbrist drabbar speciellt mindre barn på grund av undernäring, diarré, för tidig födsel, för små koppardepåer från modern, undermålig babymat (med förhöjt järninnehåll och ingen koppar) och mat som innehåller fytin i större mängder (bröd, gröt, och frukostflingor). Extremt stort intag av C-vitamin verkar kunna leda till kopparbrist, i synnerhet hos reumatiska individer, om inte ett brett mineraltillskott ges samverkande.

För mycket koppar kan orsaka förgiftning. Till förgiftningssymptomen hör irritation, känsla av främlingskap, autism, vrede, förföljelsemani, depression, aggressivitet, överaktivitet, stamning, sprött hår, PMS, våld och annat kriminellt beteende. Koppar är giftigt i större doser och kan möjligtvis medföra hjärtskador och mentala störningar. Wilsons sjukdom beror på kopparförgiftning. Sjukdomen är genetisk där koppar lagras i hög koncentration i levern och i nervsystemet med hepatit, ögonlinsdegeneration, njurproblem och neurologiska besvär som följd.

Förhöjd nivå av koppar i organismen är vanligt förekommande vid epilepsi, zinkbrist, schizofreni, hos kvinnor som intar p-piller baserade på östrogen. Plasmakoppar är ofta högt hos kvinnor omedelbart före menstruation och den mentala effekten av detta kan vara väsentligs PMS-symtom samt även ökad infektionskänslighet. Överskott av koppar minskas med zink, mangan, C-vitamin, metionin och rutin.
En mycket stor del av kopparmängden upptas oftast inte från födoämnen utan från miljöföroreningar.

Exempel på dessa kopparkällor är:
1, Östrogenbehandling höjer plasmakoppar.
2, Kopparspiral kan orsaka kopparförgiftning.
3, Vattenledningarna i äldre hus består ofta av koppar och kan därför tillföra stora mängder koppar in i vår kropp. Likaså har sannolikt den fria mödratandvården på 70-talet inneburit till att många fått in sig mer koppar än nödvändigt då man under denna tidsepok i stor utsträckning använde sig av kopparamalgam som tandvårdsmaterial.
4, Många insektsmedel och andra besprutningsmedel innehållande koppar utnyttjas i livsmedelsindustrin, speciellt till frukter och grönsaker.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Blodbrist med försvagning, ödem, osteoporos, kronisk eller periodisk diarré, förlust av normal hårfärg, dålig hudstruktur, reumatiska inflammationer, andnöd, allergiska hud- och luftvägsbesvär. Basedows sjukdom. cirkulationsbesvär med förslappningar och ärrbildningar i blodbanorna. Brist kan vara även vara inblandat vid hudsjukdomar, ökad infektionsrisk och ämnesomsättningssjukdomar.

Naturliga källor: Kalvlever, räkor, hummer, krabba, ostron, strömming, hasselnötter, bovete, rågmjöl, grahamsmjöl, oliver, lever, blomkål, avokado, gröna bönor, grönkål, melass, gröna ärter, champinjoner, jordnötter, valnötter, pecannötter, sojabönor, vetegroddar, jäst, gelatin, choklad, kaffe, majs.

Rekommenderad daglig dos: 1,5 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 3-12 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Doser på över 25 mg dagligen är toxiskt. Wilsons sjukdom beror på kopparförgiftning.

Krom

Funktion: År 1957 konstaterade forskare att krom ingår i en substans som är ansvarig för glukosförbränningen i kroppen. Detta blodsockerreglerande ämne fick namnet GTF (glucose tolerance factor). Krom finns lagrat i levern i form av GTF. I jonform finns det i alla cellkärnor och på cellernas yttersidor.

Vid intag av socker stiger blodets kromkoncentration parallellt med mängden insulin. Detta fenomen uppträder inte hos en diabetiker. Insulinet är fullständigt inaktivt tills det kommer i kontakt med kromet på cellernas yttersidor, byggs in i insulinmolekylen och som därmed blir biologiskt aktiv.
Krom förmedlar glukostransport och upptagning av glukos i muskler och andra vävnader, förmedlar ombildningen av glukos till fett, katalyserar bildandet av glykogen från glukos i levern och hjärnan, främjar vävnadens känslighet för insulin, kontrollerar koncentrationen av blodkolesterol och andra fettämnen i blodet, främjar bildandet av HDL (high density lipoprotein) - det "goda kolesterolet", som verkar kärlbeskyddande. Krom förebygger åderförkalkning och ökar organismens tolerans mot alkohol. Den vanligaste och mest välkända användandet av kromtillskott är för att motverka sötsug. Krom motverkar hungerkänsla genom påverkning av aptitcentrat i hjärnan. GTF stimulerar aminosyratransport i skelettmuskulaturen och hjärtat. Aktiverar bildandet av livsviktiga nervtransmittorer genom att främja transporten av aminosyror genom blod/hjärnbarriären. GTF kontrollerar också vissa delar av immunreaktionen - till exempel interferonaktivitet mot olika virus. Även ögonlinsens tillstånd är beroende av krom.
Krom utvunnet från jäst är ca 10 gånger så effektivt som kromförekomst i andra livsmedel. Önskar man jästfritt krom bör man använda krompolynikotinat, ett kromsalt av nikotinsyra som är ett förstadie i bildandet av GTF molekylen. I organismen ombildas detta tillsammans med flutaminsyra till GTF.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Diabetes och hypoglykemi, sötsug, alkoholism, alkoholintolerans, grå starr, hjärtsjukdomar och åderförkalkning. Nervositet och irritation, sinnesförvirring, depression, inlärningssvårigheter, överdriven vattenkastning och törst, viktminskning, klåda, muskelförsvagning samt nervsjukdomar som vid diabetes trots normal insulinproduktion. Svettningar pga. svängande blodsocker.

Naturliga källor: Öljäst, melass, bröstmjölk, grönsaker, champinjoner, nässlor, musslor, frukt, ostron.

Rekommenderad daglig dos: 50 mcg dagligen via kosten.

Terapeutisk dosering: 200-1200 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Krom är i stor utsträckning ogiftigt, men vid stora överdoser kan det förorsaka njur- och leverskador, cancer och allergier.


Magnesium

Funktion: Det finns totalt ungefär 20-30 g magnesium i kroppen. Ungefär hälften finns i skelettet, resten finns i första hand inne i cellerna bundet till en lång rad enzymer. Höga koncentrationer finns i nervvävnaderna, musklerna, körtlarna och i levern.
Magnesium är nödvändigt för enzymproduktionen, ämnesomsättningen och syrabasbalansen och är en förutsättning för normal funktion av lever, bukspottskörtel, nervsystem och muskler.
Magnesium är co-faktor i många enzymsystem. Det aktiverar enzymer som löser upp blodproppar och främjar blodcirkulationen. Fungerar som cellulär energipump som upprätthåller den korrekta fördelningen av natrium, kalium och kalcium i förhållande till cellmembranet. Mineralen fungerar som en stabilisator för den inre strukturen i cellerna tillsammans med kalcium och protein - för att bygga en bro som stödjer alla membranstrukturerna. Deltar i upprätthållandet i cellstrukturer och vävnadsfaktorer, Som co-faktor i proteinämnesomsättningen, co-faktor i hormoner samt co-faktor i klorofyll (klorofyll) som är nödvändig för att ombilda ljusenergi till biokemisk energi.
Livsnödvändig för överförseln av nervimpulsen och en livsviktig co-faktor i B1 och B6 funktion.
En stor del av befolkningen lider av magnesiumbrist och detta är en vanlig orsak till allergier, depressioner, PMS, njursten, migrän, epilepsi, karpaltunnelsyndrom och hjärtproblem.
Vid stress förbrukas stora mängder magnesium. Kallas därför antistressmineralen då den har en lugnande och avslappnande effekt.
De som lever under hög stress, alkoholister, diabetiker, hypoglykemiker och cancerpatienter har särskilt behov av extra tillskott.

Vanliga orsaker till magnesiumbrist:
· Stress
· Nedsatt födointag, bristfällig kost, anorexi.
· Högt intag av rå kli
· Högt kostintagning av fosfor, kalcium, vitamin D och fettämnen.
· Nedsatt eller blockerat upptag på grund av malabsorbtion, kronisk diarré (eventuellt pga. laxermedel), mag- och tarminfektion och/eller allergier.
· Överdriven alkoholkonsumtion
· Intag av vätskedrivande medel, digitalis och vissa andra medicinska preparat tar bort magnesium från kroppen

Bristsymptom och terapeutisk användning: Brist på magnesium medför kramptillstånd, i vissa fall tom epileptiska anfall, migrän, benkramper, ryckningar, muskelsmärtor, positiv Chvostek reaktion (= lokal kramp eller smärtsamma rysningar med provokation av facialnerven), ledstelhet. Vanligt förekommande är störningar i cirkulationen som för högt blodtryck, åderförkalkning och hjärtsjukdomar. Även sjukdomar i lever, bukspottskörtel och njurar, däribland njursten. Minskad stresstolerans, förhöjd och oregelbunden puls, hyperaktivitet, överkänslighet för ljus- och ljudpåverkan, utmattning, depression, aptitlöshet, sömnlöshet, irritabilitet, ångest, lågt blodsocker, spänningar, sömnlöshet, depression och skakningar. Morgonillamående vid graviditet, sväljningssvårigheter och förstoppning. Svettningar.

Naturliga källor: vetekli, sojabönor, jäst, bovete, grahamsmjöl, råris, räkor, banan, musslor, grönkål, potatis.

Rekommenderad daglig dos: 350 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 500-1200 mg dagligen. Helst kelerat magnesium i form av t ex. magnesiumglycinat eller magnesiumaspartat.

Symtom på överdosering: Diarré. dåsighet, slöhet, försämrade reflexer och hjärtsvikt. Överskott kan förekomma vid vissa njursjukdomar, när utsöndringen genom urinen är starkt reducerad. Kraftig överdosering kan medföra magnesiumkoma, ett tillstånd som normalt kan upphävas genom tillskott av kalcium.

Mangan

Funktion: Mangan finns i alla cellkärnor och i cellernas mitokondrier. Den högsta koncentrationen av mangan finns i bukspottskörtel, benstomme, tänder, lever, njurar och sköldkörtel.
Mangan medverkar vid cellernas respirationprocesser och ingår i de enzymer, som katalyserar ämnesomsättningen av protein, fett och kolhydrater. Det aktiverar enzymer som främjar ombildandet av ammoniak till urinämnen. Tillsammans med krom har det en reglerande inverkan på blodsockret. Aktiverar glykogen från levern. Deltar i bildningen av de glucoproteiner som omger och beskyddar kroppscellerna. Är en väsentlig co-faktor vid uppbyggningen av nukleinsyror (RNA, DNA och andra), som är bärare av våra arvsanlag.
Mangan medverkar till normal växt och upprätthållande av centrala nervsystemet och främjar den neuromuskulära koordinationen. Tillskott har visat sig nyttigt vid schizofreni och myastenia gravis. Ingår som co-enzym i energiproduktion, broskutvecklingen och i kvinnliga hormoner och i interferon, immunsystemets naturliga anti-virus - och antagligen anti-cancer - faktor. Det medverkar vid proteinets sönderdelning i tarmen och vid bildandet av sköldkörtelns hormon tyroxin. Saliv innehåller en manganhaltig förening som skyddar tänderna mot karies. Ingår i syntesen av co-enzymer som förmedlar omsättningen av B-vitaminer samt C- och E-vitamin.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Diabetes, lågt blodsocker (hypoglykemi), atheroskleros, hjärtförsvagning. Nedsatt hårväxt och naglar, sjuklig rödhårighet (bristen kan bero på överskott av koppar). Ledgikt, periodiska länd- och ryggsmärtor (speciellt hos kvinnor), onda knän, myastenia gravis. Om bristen sker under uppväxt leder den till växtvärk, dålig skelettbildning och nedsatt växt samt försenad mental utveckling. Vissa former av anemi och cancer. . Andra tecken på brist kan vara störningar av tillväxten, testikelvävnaden förstörs, sterilitet (båda könen), impotens, struma och schizofreni.

Naturliga källor: Hasselnötter, grahamsmjöl, nässlor, rågmjöl, bovete, kalvlever, vitkål, ärter, lingon, strömming, äpplen.

Rekommenderad daglig dos: 2 mg.

Terapeutisk dosering: 20-100 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Mangan är i stor utsträckning ogiftigt. Förgiftning via industri kan ge muskelförsvagningar och spastiska förlamningar i benen. Dåligt minne, depression, apati, försvagning, sömnstörningar, muskelstelhet, tillfällig sinnessjukdom, Parkinsons sjukdom, monoton stämma, impotens. Mangandamm i andningsorganen ger irritation och infektioner, huvudvärk, sömnproblem och förstorad lever. Manganförgiftning är vanligt vid Parkinsons sjukdom, MS, beteendestörningar och kriminellt beteende.

Molybden

Funktion: Molybden förekommer i mycket små mängder i alla celler. De högsta koncentrationerna finns i lever, mjälte och njurar. Molybden förekommer framförallt som dela av två enzymsystem Det ena är xantinoxidas, där molybden hjälper till att mobilisera järn från leverreserverna. Det andra är aldehydoxidas som är viktigt för oxidation av fett. Molybden medverkar till att fluorid lagras in i tandemaljen och skyddar på så sätt mot kariesangrepp. Molybden förknippas även med förebyggandet av matstrupscancer. Molybden kan normalisera för höga järn- och kopparnivåer.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Molybdenbrist kan medföra tand- och njurskador. Det är troligen en faktor vid urinsyregikt eftersom blodets urinsyrekoncentration stiger vid brist på molybden. Förekomsten av cancer i luftstrupen är hög i områden med molybdenfattig jord, och omvänt låg, där marken är rik på molybden. Impotens, särskilt hos äldre män.

Naturliga källor: Sojabönor, bönor, inälvsmat, grön paprika, fullkornsprodukter, vetegroddar, gröna ärter.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt, men troligen 100-200 mcg.

Terapeutisk dosering: 200-1200 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Molybden är i stor utsträckning ogiftigt, men vid överdosering driver det ut koppar, vilket medför att pigmenten förstörs.

Natrium

Funktion: Det finns totalt cirka 100 g natrium i kroppen. Natrium förekommer främst i extracellulära volymen.
Påverkar blodvolymen och skall därför användas med försiktighet vid högt blodtryck. Ungefär en tredjedel av kroppens samlade natriumreserv är lagrad i benstommen. Resten finns upplöst i blodet och vävnadsvätskan. Tillsammans med klor och kalium upprätthåller det vätsketrycket och den viktiga elektrolytbalansen. Det främjar elimineringen av koldioxid och har en alkaliserande effekt på syra-basbalansen. Viktig för muskel- och nervceller och har en avslappnande inverkan på musklerna och främjar utsöndrandet av magsyra.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Vid mycket kraftig värme kan man genom svettningen förlora så mycket salt att det leder till värmeslag. I mindre drastiska fall kan det förekomma sänkt blodtryck, hög puls, aptitförlust, utmattning, kramp, cirkulationsrubbningar, illamående, yrsel, svimningsbesvär och uppkastningar. Hudturgor = nedsatt elasticitet i huden som gör att när man nyper sig i skinnet ligger vecket kvar, Uttalad natriumbrist kan leda till koma som leder till att man dör. Bristsymptom kan man framförallt se hos de med svettningar, diarrésjukdom, njursvikt, addisons sjukdom (binjuresvikt) som innebär överskott av kalium och underskott av natrium. Bristtillstånd är inte vanliga. Betydligt oftare förekommer överdoseringar.

Naturliga källor: Havssalt, kaviar, kelp, bacon, rökt fisk, spirulina, maskrosblad, getost.

Rekommenderad daglig dos: 500 mg via kosten.

Terapeutisk dosering: 0 mg. Normalt täcks behovet fullständigt genom kosten utan extra saltning av maten.

Symtom på överdosering: Högt blodtryck, svullnader, migrän.

Selen

Funktion: Selen är livsviktig spårmineral och en viktig antioxidant.
Är av betydelse för immunförsvaret och bekämpningen av bakterier, virus och cancer samt många andra sjukdomar som hud- och hjärt- kärlsjukdomar. Selenbrist har vid flera undersökningar satts i förbindelse med utvecklingen av cancer och hjärtsjukdomar. Selén stimulerar immunsystemet, och härdar cellmembran så att de får motståndskraft mot de antigener som cancerceller producerar. Studier gjorda på möss med selenbrist har visat att annars harmlösa virus börjat mutera till skadliga. Det är viktigt att kroppen har tillräckligt med E-vitamin när man tar seléntillskott. Till exempel enzymet glutation peroxidase, som skyddar kroppen mot fria radikaler, behöver båda dessa ämnen för att fungera. Dessa ämnen är även nödvändiga i kampen mot bakterier, virus och cancer. Då selén effektivt förhindrar oönskade jäsningsprocesser har det också därför en svamphämmande effekt. Vid svampbehandling använd endast ett jästfritt tillskott. Selén skyddar även cellerna mot giftiga substanser som kvicksilver och kadmium.
Selen finns i alla celler med höga koncentrationer i könskörtlar och sädesceller.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Lever-, hjärt- och cirkulationssjukdomar, däribland hjärtförsvagning, åderförkalkning, angina pectoris, blodproppar och för högt blodtryck. Muskelförtvining (Keshans sjukdom), gikt och reumatism, infektioner, allergi, astma och möjligtvis cystisk fibros. Impotens och ofruktsamhet hos män. Sädesceller som saknar selen bryter svansen och kan inte simma. Därutöver är selenbrist möjligtvis involverat i havandeskapsförgiftning och spädbarnsdöd. Grå starr, hudbesvär och tungmetallförgiftning. Cancer (speciellt i bröst och matsmältningskanal) men även i njurar, urinblåsa, lungor, hud, bukspottskörtel, lever och svalg.

Naturliga källor: inälvsmat, fisk, ägg, vitlök, strömming, aubergine, bovete, nötstek, vetekross, frukt, grönsaker.

Rekommenderad daglig dos: 70 mcg.

Terapeutisk dosering: 200-3000 mcg dagligen.

Symtom på överdosering: Var försiktig med doseringar överstigande 500 mcg dagligen under längre period. Större mängder är ytterst toxiska och kan medföra förlamningar, eksem, utmattning, lever- och benskador, håravfall, tappande av naglar och tänder.

Svavel

Funktion: Svavel utgör cirka 25% av människans totala kroppsvikt. Den största delen finns som en beståndsdel i en rad aminosyror i samtliga celler. Den högsta koncentrationen finns i hud, hår och leder. Svavel medverkar vid cellernas respirationsprocesser och stimulerar alla avgiftande funktioner. Hjälper till att upprätthålla syra-basbalansen. Närvaron av svavel i de röda blodkropparna är en förutsättning för hemoglobinets förmåga att binda syre.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Brist på svavel är ej vanligt förekommande och återfinns nästan uteslutande hos veganer, som varken äter ägg eller mejeriprodukter. Vid brist kan det uppträda sjukdomar i hud, naglar och hår och möjligtvis också ledsjukdomar.

Naturliga källor: Nötkött, bönor, vitkål, ägg, mjölk, ärter, vitlök, lök, alger.

Rekommenderad daglig dos: Är inte fastställt, men dagsbehovet är sannolikt cirka 850 mg.

Terapeutisk dosering: 1000-10 000 mg (i form av MSM).

Symtom på överdosering: Okänt vid intag av organiskt svavel, men kan uppträda vid höga doser oorganiskt svavel.

Zink

Funktion: En vuxen människas kropp innehåller 2-4 gram zink, varav 78% finns i skelett, muskulatur och i huden. Zink finns i alla celler, men är särskilt koncentrerad till ögon, hud, hår, naglar, hjärna, hypofys, binjurar, könsorgan, sköldkörtel, lever och njurar. Zink ingår i enzymer som amylas, som omvandlar stärkelse samt de som främjar transporten och utsöndring av koldioxid.
Man har funnit mer än 70 enzymer som är beroende av zink och nästan alla ämnesomsättningsprocesser är det. Detsamma gäller hormonproduktionen i hypofysen, sköldkörteln, könsorganen och bukspottskörteln. Det medverkar vid syntesen av nukleinsyra (DNA och RNA) som är bärare av våra arvsanlag och proteiner.
Zink främjar nagel och hårväxten, bildandet av ben och läkandet av sår. Thymus, som är immunförsvarets överordnande organ är även det beroende av zink för att kunna fungera. Zink är även en beståndsdel i cellernas respirationsenzymer, en förutsättning för utnyttjandet av järn och bildandet av blod, normal funktion av prostata och optimalt utnyttjande av A-vitamin. Zink förbrukas extra mycket vid fysisk stress.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Hudbesvär som eksem, psoriasis, acne, oren hy, långsam sårläkning, mjäll och sår på skenbenen. Håravfall, vita fläckar på naglarna. Mentala tillstånd som apati, irritation, depression, aggression och dålig inlärningsförmåga och senilitet Cirkulationssjukdomar som åderförkalkning och för högt blodtryck. Matsmältningsbesvär p.g.a. nedsatt produktion av matsmältningsenzym. Magsår. Hormonella besvär som sockersjuka, sterilitet, impotens, nedsatt mjölkproduktion hos ammande kvinnor, missbildningar av foster, störningar i utveckling och tillväxt, prostatabesvär och menstruationssvårigheter. Vidare nedsatt smak- och luktförmåga, viktförlust, trötthet, blodbrist, ökad mottaglighet för infektioner, nedsatt resistens mot stress och vissa njur- och leverbesvär.

Naturliga källor: Ostron, krabba, kött, lever, lamm, ägg, oxkött, mjölk, vetegroddar, fullkornsprodukter, öljäst.

Rekommenderad daglig dos: 15 mg.

Terapeutisk dosering: 40-150 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Doser på över 100 mg/dag kan orsaka illamående. Zink blir toxiskt först i doser på mer än 150 mg per dag.

AMINOSYROR

Ingår som beståndsdel i protein. Det finns 20 aminosyror som har betydelse för den mänskliga biokemin. Varav 8 av dem kallas essentiella aminosyror, eftersom kroppen inte själv kan framställa dem i tillräcklig mängd. Proteiner, även kallade äggviteämnen, är uppbyggda av aminosyror i olika kombinationer.
Aminosyror har sitt namn efter den aminogrupp de innehåller. De innehåller också en syragrupp. Det är orsaken till att proteinhaltig mat kan orsaka en hälsoskadlig syrahopning i kroppen som bör balanseras med basbildande mat, t.ex. frukt och grönt.

Aminosyror finns i L- och D-former. Dessa beteckningar refererar till molekylstrukturen; L står för laevo, vilket betyder vänster och D står för dexter som betyder höger - vilket anger hur molekylerna bryter polariserat ljus. Alla naturliga aminosyror hos människan är L-aminosyror. L-aminosyrorna är de ekologiska, de ortomolekylära och kroppskompatibla. Ibland används också D-former, men oftare DL-former - också kallade racemiska - t ex DL-fenylalanin.

Alla aminosyror är livsviktiga näringsämnen, som är avgörande för kroppens tillväxt, regeneration (läkning), immunförsvaret och produktionen av enzymer och hormoner.

För att organismen skall kunna utnyttja de enskilda aminosyrorna, är det viktigt att vi kan bryta ner proteinet i sina beståndsdelar, då endast de fria aminosyrorna kan upptas och utnyttjas av kroppen.
Olika matsmältningsproblem, fel kost, förgiftning, överbelastning, stress, sjukdom eller dåliga arvsanlag kan emellertid försvaga denna förvandling av proteiner till fria aminosyror. Detta kan även under kortare perioder, leda till kroniska problem, då de fria aminosyrorna ingår i själva produktionen av de matsmältningsenzymer som har ansvar för nedbrytningen av proteiner - och alltså därmed för framtida frigörelse av aminosyrorna.

För att isolerade aminosyror ska ha en terapeutisk verkan bör de tas i rimligt stora doser.

För att optimera upptaget av aminosyror är det mest lämpligt att inta dessa mellan måltider istället för som brukligt när det gäller kosttillskott före måltid. Orsaken till detta är att så vitt det är möjligt undvika konkurrerande protein som tillförs genom måltid. Det kan också vara viktigt att nämna att tillskott bör sköljas ner med vatten alt sockerfri juice och inte med mjölk.

Essentiella aminosyror:
· L-Fenylalanin + L-Tyrosin
· L-Histidin
· L-Isoleucin
· L-Leucin
· L-Lysin
· L-Metionin + L-Cystein
· L-Treonin
· L-Tryptofan
· L-Valin
Icke-essentiella aminosyror:
· L-Alanin
· L-Arginin
· L-Aspargin
· L-Asparginsyra
· L-Karnitin
· L-Citrullin
· L-Cystin *
· L-Glutamin
· L-Glutaminsyra
· L-Glycin
· L-Serin
· Taurin

L-Arginin

Funktion: Tillhör urinsyrecyklusgruppen av aminosyror tillsammans med citruline och ornitin. Bildas genom hydrolys aminosyrorna citrulline och ornitin. L-arginin ses endast som essentiell under vissa förhållanden som i faser med snabb tillväxt, havandeskap, proteinbrist, trauma och överskott i vävnaden av ammoniak eller lysin. Ammoniaköverskott kan förekomma vid mag- och tarmblödning, leversvikt och andra abnorma tillstånd.

Den främjar läkning av sår och motståndskraft för sjukdomar och stärker tymusaktiviteten och därmed immunförsvaret. Den främjar också glukosetoleransen och förbränningen av fettvävnad och ökar därmed viktnedgång. Liksom metionin, taurin och glycin sänker arginin blodkolesterol. Arginin är nödvändigt för hypofysens normala funktion, den främjar regeneration av levern och frigör växthormon samt ökar produktionen av kreatin och därför viktig för huden.

Arginin hjälper precis som ornitin och aspariginsyra mot ofruktsamhet hos män. Sädesvätskan innehåller upp till 80% av denna aminosyra (problemet kan även bero på bland annat zinkbrist).

Bristsymptom och terapeutisk användning: dålig sädkvalitet, sårläkning, övervikt, hämmad tillväxt, toxitet, högt kolesterol.

Naturliga källor: Torkade gröna eller gula ärter, kikärter och linser, sojabönor torkade och sojaprotein, nötter, mandel, frön, kokta räkor, hummer, lax och gelatin.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Allmänt: 2 gram dagligen på tom mage. Mot ofruksamhet hos män: 3 gram 2 gånger dagligen. Doseringar på 6 gram dagligen kan reducera kolesterol med hela 10 procent. Vid schizofreni ej över 30 mg dagligen.

Symtom på överdosering: Arginintillskott bör undvikas vid herpesinfektion. Bör heller inte ges isolerat och i megadoser till barn i vuxenålder eller personer med tendens till schizofreni. Torr grov hud kan tyda på överdosering. Doseringar på över 40 gram dagligen kan hos patienter med lever- eller njursjukdomar resultera i livshotande tillstånd med förhöjt kalium och fosfor i blodet. Mycket högt tillskott av arginin kan medföra vattnig diarré. Patienter som lider av pseudomonasinfektion bör undvika arginin både i kostval och som tillskott då infektionen trivs med denna aminosyra. En diet med lågt arginininnehåll kan hjälpa till med att hålla sjukdomen under kontroll. Bör ej användas vid graviditet och amning.

L-Cystein - Cystein, Cystin och N-Acetyl Cystein

Funktion: Denna icke-essentiella aminosyror hör till den svavelhaltiga gruppen tillsammans med metionin, taurin och glutation. Cystein är den styrande aminosyran i uppbyggandet av glutation, som är en sammansättning av de tre aminosyrorna cystein, glycin och glutamin.
Cystein är en icke-essentiell svavelhaltig vattenupplöslig aminosyra, en kraftig anti-oxidant.

Cysteinet har en framstående förmåga att avlägsna skadliga substanser från organismen. Används för att avlägsna tungmetaller, skyddar mot rökning och alkohol, inaktiverar fria radikaler och skyddar mot både röntgen och kärnstrålning.
Svavelhaltiga substanser med avgiftande verkningar finns vitt utbredda i naturen. Ett exempel på detta är vitlöken som redan sedan egyptisk forntid användes mot en lång rad olika sjukdomar från psoriasis och gikt till mentala sjukdomar.
Vissa svavelförbindelser är dock mer effektiva än andra och huvudorsaken till cysteinets effekter ligger först och främst i molekylets särskilda svavelbindning som består av en så kallad thiol-grupp.
Denna thiolgrupp sitter på ändan av cysteinmolekylen och är ansvarig för aminosyrans antioxidant aktivitet. Det är med hjälp av denna som molekylen hindrar den oxidering eller förhärskning av känsliga vitala strukturer som annars kunde medföra degeneration och åldersförsvagningar eller sjukdomar som cancer.

Håravfall och skallighet beror ofta huvudsakligen på brist på de svavelhaltiga aminosyrorna och speciellt cystein/cystin. Keratin består av 12% cystin och folk som lider av håravfall har ofta låga cystein/cystin-värden i vävnaden. Försök med både djur och människor har visat att tillskott av svavelhaltiga aminosyror ökar både det enskilda hårstråets diameter och hårtäthet. Upprätthåller tillväxt av hår och naglar.Cystein har även visat sig nyttig i behandlingen av olika hudsjukdomar, sår och eksem. Psoriasis, som traditionellt har rykte om sig att reagera positivt på svavelbehandling, förbättras med cystein. Främjar läkning av sår efter kirurgiska ingrepp och brandsår. Motverkar rynkor.

Ännu mer sårbar än huden är kroppens slemhinnor och de mest utsatta är självklart luftvägarna, speciellt om man röker eller är tvungen att leva med luftföroreningar. De hundratals giftiga kemikalierna i cigarrettrök försvagar lungalveolernas vita blodkroppar, speciellt makrofagerna.
Cystein fungerar också som slemlösande medel. Då använder man oftast N-acetyl-cystein (NAC) i form av spray eller brustablett. NAC-spray används vid astma, cystisk fibros, kronisk bronchitis, emfysem och andra sjukdomar i luftvägarna. Då många astmamediciner har svåra biverkningar kan det vara väldigt fördelaktigt att göra detta medicinbyte. Några astmatiker har kunnat sluta använda sina receptmediciner, inklusive inhalator, och klarar sig uteslutande på aminosyretillskott.

Diabetiker har ökat behov för både cystein och taurin, speciellt vid ketos, där de utskiljer stora mängder av dessa två aminosyror. Cystein är tillsammans med methionin också väsentligt för syntesen av lipoinsyra från linolénsyra. Lipoinsyra har visat sig nyttig vid diabetes, där det kan nedsätta insulinbehovet.
Cystein har med goda resultat använts i behandling av vissa typer psykoser.

Cystein ombildas lätt till cystin och mister då några av sina terapeutiska effekter. För att hindra denna ombildning bör cystein intas tillsammans med C-vitamin i förhållandet 1:3. Det är som nämnt också möjligt att ge denna aminosyra i form av n-acetyl-cystein (NAC) som inte så lätt ombildas till cystein.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Håravfall, sköra naglar, astma, allergier, depressioner och psykoser, ledgikt och förhöjt blodtryck. Grå starr. Används terapeutiskt vid avgiftning, utrensning, bly- och kvicksilverförgiftning (amalgam), strålning, cancer, rökning, skrumplever, avgaser.

Naturliga källor: Vitlök, sojaprotein, mandel, nötter, frö, lever, tunga, kolja, havregryn, vetegroddar, havrekli, kakao.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Börja med 500 mg dagligen (för att undvika matsmältningsproblem) och trappa upp till 3 eller 4 g dagligen. Bör endast ges i mindre doser till diabetiker som får insulin. Stora cysteintillskott kan vara belastande för personer med disposition för bildningen av cystinhaltiga njurrester och gallsten. Vid de flesta tillfällen är njursten bildat av oxalsyra och inte cystein.

L-Fenylalanin - L-phenylalanin - DL-phenylalanin

Funktion: Fenylalanin är en essentiell aminosyra som i organismen bildas om till det besläktade tyrosinet. Den är en av de tre så kallade aromatiska aminosyrorna. Tryptofan och tyrosin är de två andra. Precis som tyrosin är fenylalanin förelöpare för bildningen av neurotransmittorer som dopamin, epinephrin och norepinephrin samt tyramin och catecholaminerna. Fenylalanin ingår också som beståndsdel i psykotropiska substanser som mescalin, morfin, papaverin och codein. Underskott av catecholaminer i det centrala nervssystemet har länge ansetts orsaka vissa former av depression. Det rationella och effektiva sättet att behandla dessa är genom att tillföra catecholaminernas biokemiska förelöpare fenylalanin.

Även om fenylalanin spelar en mångsidig roll i hjärnans biokemi finns den inte här i sin fria form. Däremot ingår den i många andra aktiva substanser, såsom neuropeptider. Dessa har i första hand har stor betydelse för det centrala nervsystemets funktion och de mentala processerna.

Fenylalanin bryts under normala omständigheter ner i levern av enzymet phenylalanin hydroxylas och ombildas där till tyrosin. De samverkande nutrienterna i fenylalanins ämnesomsättning är vitaminerna B-3 (niacin), B-6 (pyridoxin) och C plus folinsyra samt mineralerna järn och koppar. På grund av en ärftlig enzymbrist sker inte denna ombildning hos patienter med Föllings sjukdom.

All naturlig fenylalanin är naturligtvis L-fenylalanin. DL-fenylalanin kan användas vid smärtbehandling. Det ovanliga med D-formerna av både fenylalanin och tyrosine är att de i motsättning till D-formerna av de flesta andra aminosyror enzymatiskt ombildas i levern till L-former. D-former av andra aminosyror har under tiden visat sig inte bara vara onyttiga, utan skadliga för immunreaktionen och i vissa fall direkt giftiga.
DL-fenylalanin har den enastående förmågan att den i det centrala nervsystemet kan blockera vissa enzymer, encefalinaserna, som normalt bryter ner de naturligt smärtstillande morfonliknande hormonerna endorfiner och encefaliner. Genom att hindra nedbrytningen av dessa och därigenom öka deras koncentration i vävnaden kan man främja kroppens eget smärtförsvar. Mer verksamt än traditionella smärtstillande medel vid en lång rad kroniska sjukdomar som gikt och reumatism, smärtor i leder, rygg, ofta i samband med gikt och reumatism, menstruella smärtor och smärtor efter olyckor som t ex whiplashskador, migrän, muskelkramper, neuralgier eller smärtor efter operativa ingrepp. Även smärtor vållade av metastatisk bencancer som inte gick att få bukt med hjälp av andra smärtstillande medel, kunde fås under total kontroll med en dosering av 12 g DL-fenylalanin morgon och kväll.

Tyraminerna är en ämnesomsättningsprodukt från tyrosin, dopa eller dopamin. I kombination med den typ av antidepressiva mediciner som går under beteckningen mono-amin-oxidase-hämmare (MAO-hämmare), kan de vålla huvudvärk och kraftig blodtrycksstigning. Även utan medicin kan tyraminhaltiga matvaror som starka ostar, choklad, lever, rödvin, bananer, surmjölksprodukter, nötter, vanilj, sojasås hos de med benägenhet framkalla huvudvärk eller migrän.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Depressioner, könsdrift, inlärningsförmåga, minne, koncentration, mätthetskänsla, övervikt, smärta.

Naturliga källor: Torkade bruna bönor, kikärter och linser, sojabönor och sojaprotein, nötter, mandel, frön, ost, fågel, lever, vetegroddar, torrjäst.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: L-fenylalanin: 500 mg 1 - 2 gånger dagligen, stigande till 2 g under loppet av 2 veckor vid t ex depression, avgiftning och viktnedgång. Obs! Får inte användas under graviditet och inte av patienter som lider av Föllings sjukdom (fenylketonuri = PKU), av de med hudcancer eller av för högt blodtryck. Får inte tas tillsammans med MAO-hämmare som Marplan, Cinemet, Eldepryl och liknande.

DL-fenylalanin (syntetisk fenylalanin):800 mg intas 15 minuter före måltid 3 gånger dagligen. Den smärtstillande effekten börjar vanligen efter 4 dagar, men kan ta upp till 3 - 4 veckor. Uteblir förbättring inom loppet av de första 3 veckorna, fördubblas doseringen de efterföljande 2 - 3 veckorna. Om verkan uteblir hör patienten till de 5 till 15% som inte kan hjälpas genom denna metod.
Obs! Får inte användas under graviditet och inte av patienter som lider av Föllings sjukdom (fenylketonuri = PKU), av de med hudcancer eller av för högt blodtryck. Får inte tas tillsammans med MAO-hämmare som Marplan, Cinemet, Eldepryl och liknande.

GABA - Gamma-amino-butyl-syra

Funktion: GABA är en icke-essentiell aminosyra nära släkt med glutamin och glutaminsyra. Det har en lugnande effekt på nervsystemet och motverkar att nervcellernas aktivitet av impulser blir för hög. GABA bildas i hjärnan ifrån glutamat och socker.

Dosering på upp till 3 g dagligen har en effektivt sänkande effekt på för högt blodtryck. Studier gjorda på en mindre grupp patienter som efter en hjärnblödning var förlamade, hade talsvårigheter och minnesproblem visade att GABA hade en god effekt hos cirka hälften av dessa. Liknande resultat har man fått på diabetiker som med behandling med GABA registrerat en signifikant reduktion av blodsocker.

Hälften av en större grupp epileptiker som mottog tillskott av GABA samt vitamin B-6 (pyridoxin) upplevde förbättring av sitt tillstånd. Fler andra undersökningar bekräftar dessa resultat och visar reduktion av antalet av anfall och deras svårighetsgrad. Doser på 1 till 3 g dagligen har visat kunna höja intelligenskvoten hos mentalt retarderade personer.

Verkar och hjälper mot förstorad blåshalskörtel. Denna sjukdom kan också i första hand vara orsakad av zinkbrist.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Högt blodtryck, epilepsi, hämmad intelligenskvot, lugnande, ångest, ålderdomsförsvagningar.

Naturliga källor: Modersmjölk.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Börja med bara 50 mg dagligen. Dosering bör trappas upp lånsamt i några veckor och inte överskrida 3 g/dag. Tas ej i samband med måltid.
Obs! Nedsatt toleransen för GABA kan hos vissa människor vara inskränkt. Att använda GABA förstärker effekten av alkohol och benzodiazepiner.

Symtom på överdosering: illamående, hög puls, högt blodtryck, surrande i kroppen och ångestanfall.

L-Glutamin - Glutaminsyra

Funktion: Glutamin är en av de tre aminosyror som ingår i uppbyggandet av glutation, ett tripeptid sammansatt av cystein, glycin och glutamin.

Glutamin (men inte Glutaminsyra), kan passera genom blod-hjärnbarriären.
Glutamin kan i praktisk taget användas i behandling vid alla tillstånd där överbelastning av det centrala nervsystemet är närvarande. Det gäller chock, stress, hjärnskakningar, förgiftning, syrebrist (vid drunkning, strypningsanfall eller brand) och epileptiska anfall (petit mal).
Främjar intelligensen, även hos mentalt handikappade barn.
Har med god effekt använts i behandlingen av schizofreni och senila. Stärker minnet.

Bra tillskott för behandling av depression, skyddar mot verkningar av alkohol, sänker alkoholbehovet, narkotikabehov och andra stimulantia som t ex socker. Avgiftar hjärnan på ammoniak. Forskning har visat att glutamin neutraliserade alkohols giftiga effekter. I den mänskliga organismen fungerar glutamin bland annat som en bärarsubstans, som fraktar ut alkoholens gifta nedbrytningsprodukter genom blod/hjärnbarriären med hjälp av ett slags pendeltrafik. Dessutom har glutamin en reglerande effekt på blodsockret, reducerar sug och behov efter alkohol även hos vanedrickare. Det är därför en väsentlig hjälp vid avvänjning och neutralisering av abstinensbesvär.

Bildar också om sig till GABA - se avsnittet om denna - som bland annat har en lugnande verkan på det centrala nervsystemet. Bra vid behandling av sköra eller skadade slemhinnor och därför effektiv vid behandling av magsår, genomsläppliga tarmar (tarmpermeabilitet) tarminflammationer, Crohn´s sjukdom, magsår, strålskador på matsmältningsorganen och otaliga sjukdomar i matsmältningssystemet. Reducerar tillsammans med vitamin B-3 inflammationstillstånd vid gikt och rheumatism och används i behandling av många njursjukdomar.

Glutamin är en rik energikälla för kroppens celler och detta gäller också för vissa typer av cancerceller. Reducerat glutaminintag och behandling med proteinnedbrytande enzymer, som bryter ner glutamin i vävnaden har därför utnyttjats i cancerbehandling och speciellt visat sig nyttig i till exempel akut leukemi.
Den centrala frågan i denna problematik är självklar; främjar glutamintillskottet cancerns cellväxt? Och om så är; främjar den mer än den på andra sätt gagnar bekämpningen av sjukdomen? Forskare beslöt sig för att belysa detta problem. I en rad djurförsök visade de att glutamintillskott faktisk inte främjade cancerväxten. De glutaminbehandlade djuren visade också bättre behandlingsrespons, förstärkt immunförsvar, dramatiskt lägre infektionsfrekvens och ökad överlevnad.
Det har visat sig att glutamintillskott i väsentlig grad kan minska de ofta svåra biverkningar som regel följer av kemoterapi. Om glutamin intas en period före kemoterapibehandling påbörjas, har det visat att den påföljande behandlingen ger ett långt bättre resultat än annars. Detta har prövats i en rad djurförsök och också i patientbehandlingen. Samma mönster har man kunnat iaktta vid strålbehandling.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Alkoholism, narkomani, sockerberoende, utmattning, depression, impotens, frigiditet, nedsatt immunförsvar, förbränning, gikt, lupus, magsår, tarminflammationer, Crohn´s sjukdom, allergier, leverproblem, muskelförlust.

Naturliga källor: Torkade linser, sojabönor, nötter, mandel, frön, ost, fågel, vilt, kokta räkor, mannagryn, vetegroddar, vetekli, grahamsknäcke, gelatin, torrjäst.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 2 till 8 g dagligen uppdelat i doser med vatten, skilt från måltider. Obs! Vid njur- och leversjukdomar bör glutamintillskott bara ges som väldigt gradvis upptrappning under konstant klinisk observation. Större doser ska tas med mycket vätska för att undvika förstoppning.

L-Glycin

Funktion: Glycin är en av de tre aminosyror som ingår i uppbyggandet av glutation, ett tripeptid sammansatt av cystein, glycin och glutamin. Glutation, som är beskriven på ett annat ställe här i databasen är en av naturens allra viktigast antioxidanter.

Glycin är den minsta naturligt förekommande aminosyran; så enkel i sin konstruktion att den inte uppvisar någon L- eller D-form. Främjar bildningen av växthormon. Lagras i organismen och fungerar som reservoar vid bildningen av de icke-essentiella aminosyrorna samt RNA och DNA. Megadoser, helst i form av försmält kollagen, är därför effektiva för att främja läkning av sår och återuppbyggande av vävnad, t.ex. efter kirurgiskt ingrepp, svåra kroppsskador, brännskador och sportskador.

Främjar också bildningen av hemaglobin. Bildas i kroppen om till kreatin som är en väsentlig faktor för muskelaktivitet och därmed idrottsutövning. Verkar mot nedsatt hypofysfunktion. Hjälper mot muskeldystrofi. Friger glykogen från levern och hjälper därmed mot hypoglykemi. Nedsätter urinsyrekoncentrationen och kan därför motverka anfall av podagra. Har också använts i behandling av epilepsi. Finns också receptfritt mot magsyra. Avgiftar lever och neutraliserar fria radikaler.

Används i livsmedelsindustrin också som naturligt sötningsmedel, konserveringsmedel samt mot mikrober och härskning.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Muskeldystrofi, hypoglykemi, gikt, epilepsi, blodtriglycerider. Används även vid sårläkning, kirurgisk efterbehandling.

Naturliga källor: sojabönor, sojaprotein, jordnötter, frö, kokta räkor, fisk, fågel, tunga.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Har givits i mängder från 3 g till 30 g! I regel är dosering på 2-3 gram tillräckligt. Stora doser kan emellertid ges som tillbakahållet lavemang.

Symtom på överdosering: Doser över 12 g leder ibland till illamående och kräkningar. Diabetiker bör vara uppmärksamma på att glycin kan öka blodsockret.

L-Histidin

Funktion: Histidin omvandlas i organismen till histamin, som är en neutrotransmittor och stimulator av det autonoma nervsystemet. Den ökar produktionen av magsyra, utvidgar de små blodkärlen och främjar vissa allergiska reaktioner, vilket är orsaken till användningen av antihistaminer för att kontrollera allergier av hösnuvatypen.

Ett av de bäst utforskade områdena i aminosyreterapi är förhållandet mellan ledgikt och histidinbrist. Många undersökningar bekräftar att detta förhållande är så genomgående att vissa forskare har använt histidinanalyser av vävnader för att avgöra sjukdomens intensitet och graden av degeneration. Daglig behandling med 1000 mg histidin eller mera har förbättrat tillståndet mätbart. Svårt angripna giktpatienter har blivit behandlade med upp till 5000 mg histidin dagligen.

Blodets innehåll av histamin är en väsentlig faktor i analysen av reumatiska, allergiska, neurologiska och psykiatriska sjukdomar. Hög histaminnivå har konstaterats hos patienter med depression, tvångsmanier och fobier samt vissa typer av schizofreni.
Låga histaminvärden har man funnit hos personer med reumatism och parkinsons. Man har även funnit låga värden vid några tillfällen av paranoia, hyperaktivitet och hallucinationer. Histidintillskott till patienter med låg histaminnivå ger inte nödvändigtvis en förbättring av tillståndet. Ombildningen av histidin till histamin är ofta för komplicerat för att ge omedelbara resultat.

Skyddar mot strålskador och tar bort tungmetaller från organismen. Skyddar nervskidor, minskar ångest och främjar hörseln. Binder mineraler som koppar och zink. Effektiv vid blodbrist, genom att den främjar bildningen av både röda och vita blodceller.

Stress ökar i högre grad behovet för histidin än för någon annan aminosyra. Studier har visat att försöksdjur som äter kost med för lite histidin utvecklar en tendens till grå starr. Kost helt utan histidin kan inom 3 veckor orsaka grå starr.

Histidin får inte ges till schizofrena eller till personer med schizofrena anlag. Bör inte tas av individer som på förhand har ett högt histidinläge och inte av personer med depressioner eller PMS.

Histidin kräver koppar, mangan, zink och E-vitamin för att fungera.

Bristsymptom och terapeutisk användning: allergier, gikt, reumatism, parkinsons, paranoia, hallucinationer, hyperaktivitet, strålskador, tungmetallförgiftning, grå starr.

Naturliga källor: Torrjäst, ål, tonfisk, sardiner, makrill, vilt, rostbiff, märgpipa, lever, skinka, fågel, ost, jordnötter, sojabönor, sojaprotein.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 1000 - 6000 mg dagligen tillsammans med vitamin C vid reumatism och ledgikt

Symtom på överdosering: Hög histaminnivå har konstaterats hos patienter med depression, tvångsmanier och fobier samt vissa typer av schizofreni.

L-Karnitin

Funktion: Tillhör aminosyrorna. L-karnitin har fått sitt namn efter det latinska ordet carnis, som betyder kött. Ett ord vi också känner igen i t.ex. karneval! Av namnet kan vi genast härleda var vi kan finna aminosyran. Den koncentrerar sig i muskler, speciellt hjärtmuskeln, och annan köttvävnad och finns nästan inte alls i växtproteiner. Varför vegetarianer löper större risk att utveckla utveckla karnitinbrist. Konsekvenserna av sådana bristtillstånd kan bli allvarliga, speciellt för folk med risk för ärftliga hjärtsjukdomar.
Kroppens egna självproducerande hjärtförstärkning är i första hand L-karnitin, som ger energi till musklerna, i första hand hjärtmuskeln, och gör detta genom att förmedla fettförbränningen i cellerna.
Forskning på djur har visat att hjärtattacker snabbt tömmer vävnaden på L-karnitin, men extra tillskott i tid kan vara livsviktigt. Tillskott av L-karnitin medförde ökade energiresurser i form av extra ATP (adenosintrifosfat) och utvecklade blodkärlen. Utvidgning av blodkärlen är också del av den mekanism, med vilken L-karnitin verkar som blodtryckssänkande medel. Motverkar angina pectoris och har en positiv effekt på blodcirkulationsstörningar som till exempel claudicatio (fönstertittarsjukan) samt även diabetes.

L-karnitinet minskar blodets samlade kolesterolmängd och sänker särskilt triglyceriderna. Samtidigt ökar den också HDL - high density lipoproteins - ofta kallat "det goda" eller det nyttiga" kolesterolet som minskar risken för blodpropp i hjärtkranspulsådern.
Personer med cirrhos, "fettlever", som ofta är orsakat av alkoholintag visar ofta utpräglad brist på L-karnitin. Cirrhos, är en leversjukdom, där sund funktionell vävnad ersätts med fibrös, icke-fungerande degenererad vävnad.

Det är vanligt att dialyspatienter får brist på L-karnitin.
Undersökningar visar att dialysen tar bort så mycket som 66 procent av blodets L-karnitin och kroniska njurpatienter som går under regelbunden dialys slutligen så lite som 10 procent av den normala nivån L-karnitin kvar i sina muskler. När dessa patienter mottar injektioner av L-karnitin efter dialysen, medför detta att koncentrationen av denna livsnödvändiga aminosyra stiger i musklerna och blodet samt att den blodbrist som ofta är en konsekvens av dialysen reduceras.

Man har även funnit ett sammanhang mellan lågt L-karnitin i serum, hög triglyceridkoncentration i blodet och låg sköldkörtelaktivitet, låg binjureaktivitet och nedsatt produktion av hypofyshormoner.

Fysisk träning höjer L-karnitinkoncentrationen i vävnaden och denna höjda koncentration förbättrar toleransen för stress och ytterligare fysisk aktivitet. Det sägs att L-karnitin kan förbättra sportprestationer, speciellt där uthållighetsfaktor är av väsentlig betydelse och där fettförbränningen kan bli avgörande.

L-karnitin kräver C-vitamin för att kunna fungera.

Bristsymptom och terapeutisk användning: hjärt-kärlsjukdomar; angina pectoris, högt blodtryck, förhöjda kolesterolvärden, blodcirkulationsstörningar som till exempel claudicatio (fönstertittarsjukan), diabetes, samt även diabetes.

Naturliga källor: Högst koncentration av L-karnitin är finns i biff och bacon! Det finns cirka 4 gånger mer L-karnitin i biff än i bacon, och dessutom 18 gånger mer än i fisk och kyckling och nästan 600 gånger mer än i sparris!

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Upp till 3 g dagligen förmiddag och eftermiddag.

L- Lysin

Funktion: Lysin är en essentiell aminosyra som finns i stora mängder i muskelvävnad.

Lysin främjar växten av thymus och förbättrar immunförsvaret.

Lysintillskott kontrollerar herpesutbrott men kan inte bota herpes. Herpesvirus lagras i nerver och ganglier, där det ligger skyddat mot immunsystemets patrullerande antikroppar. Vid immunförsvagning får det åter chansen till utbrott. Utbrottet visar sig på ytan i form av små blåsbildningar och smärtor, men själva sjukdomshärden, där den egentliga sjukdomsaktiviteten sker, är fortfarande ganglierna och nerverna, där viruset ligger lagrat.
Herpesvirus är beroende av arginin och kan sättas på "svältkur" med hjälp av lysin.
Lysin och arginin är antagonister, dvs motarbetare till varandra. Överskott av aminosyran arginin sänker lysinupptaget och vice versa. Detta förhållande används med stor framgång för att kontrollera herpesutbrott både i form av förkylningssår i t.ex. ansiktet och på genitalierna.
Behandlingen är speciellt effektiv kombinerad med argininfattig kost. Vilket innebär att man bör undvika spannmåls-produkter, nötter, kokos, choklad, gelatin. Öka istället intag av fisk, kyckling, lamm och oxkött mjölk, ost, bönor och öljäst. De flesta frukter och grönsaker.
Många forskare är i dag av den uppfattningen att herpesvirus är den möjliga dolda orsaksfaktorn vid en lång rad sjukdomar som t.ex. viss migrän, trigeminus neuralgi, Ménières sjukdom, tic douloureux, munslemhinneinflammation, ansiktsförlamning, bind- och hornhinneinflammation, ryggmärgsinflammation, hjärnhinneinflammation, blåskatarr, leverinflammation, bronkitis och lunginflammation samt cancerformer i underliv och munhåla.
Vid djurförsök har man droppat vätskan från ett herpesangrepp i ögat på en kanin som i loppet av en månad lett till djurets död p.g.a. hjärninflammation!

Undersökningar har visat att de med osteoporos, benskörhet, genomgående har låga lysinvärden och det finns nu också erfarenhet av att lysintillskott som del av ett brett behandlingsprogram kombinerat med livsstilssanering ger positiva resultat. Lysin medverkar också till att avlägsna bly från organismen. Blybelastning är en orsaksfaktor vid osteoporos.

En av Linus Paulings sista upptäckter var att lysin kombinerat med C-vitamin hindrar lipoprotein A att bilda åderförkalkning. I samverkan med C-vitamin ombildas lysin till carnitin, en aminosyra som man funnit effektiv vid behandling av hjärt-kärlsjukdomar.

Lysin främjer koncentration. Den främjar också förbränningen av fettsyror i organismen och bildandet av hormoner, enzymer och antikroppar, och ökar energiproduktionen. De vegetarianer som i hög grad lever av lysinfattiga spannmålsprodukter som vete och majs, lider ofta av brist på denna aminosyra. Många äldre, speciellt män, lider av lysinbrist.
Lysin främjar också bildandet av magsyra, motverkar muskelkramper och bildar kollagen.

Lysinhaltig mat har visat sig påskynda tillfrisknande vid olika proteinbristtillstånd - en iakttagelse som också gjorts efter hungerkatastrofer.
Spannmålsprodukter har lågt lysininnehåll, vilket kan leda till lysinbrist vid vissa former av vegetarianism och veganism med dominerande intag av spannmålsprodukter.

Stillasittande stress leder till lysinförlust, hård fysisk träning gör det inte.

Den normala lysinmetabolismen är beroende av en lång rad nutrienter som t.ex. vitaminerna B2 (riboflavin), B3 (niacin), B-6 (pyridoxin), C-vitamin samt glutaminsyra, samt järn och zink.

Bristsymptom och terapeutisk användning: koncentrationssvårigheter, blodsprängda ögon, yrsel, illamående, håravfall och blodbrist.

Naturliga källor: fisk, fågel, vilt, lamm, oxkött, mjölk, ost, bönor och torrjäst.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 500-8000 mg

L-Metionin

Funktion: Metionin är en essentiell aminosyra som hör till den svavelhaltiga gruppen tillsammans med cystein, cystin och taurin.
Metionin är också mycket aktivt närvarande i de äldsta livsformerna - bakterierna. Till skillnad från människan som måste hämta sin metionin genom maten kan bakterierna själva syntetisera metionin.

Patientundersökningar har visat att ett högt histaminläge t.ex. hos allergiker och astmatiker, som ofta kan minskas med tillskott av folsyra, även krävde extra metionin för att kunna sänkas.

De med parkinson samt många svårt depressiva och schizofrena patienter, uppnår förbättring med tillskott av metionin pga att det sänker blodets innehåll av histamin. Metionintillskott kan dock ge psykotiska symptom hos patienter med folsyrabrist. Främjar minnet.

Metionine avlägsnar tungmetaller från organismen, är effektiv vid kopparbelastning och skyddar mot fria radikaler. Avgiftar levern och motverkar bildning av fettlever. I samverkan med folinsyra och cholin skyddar den mot vissa former av cancer. Som andra svavelhaltiga aminosyror hjälper den vid strålskador och främjar sårläkningen efter kirurgiska ingrepp.

Metionin främjar hårväxt och motverkar sjukdomar i hud och naglar, hindrar bildning av papillomer i svalget och veneriska vårtor.

Motverkar trötthet och utmattning.

Djurförsök tyder på att brist av metionin kan öka risken för åderförkalkning, bryta ner vävnadsprotein och blockera utnyttjandet av folsyra.
Metionin är en nödvändig faktor för organismens användning av selen.
Nödvändiga samverkande faktorer är vitaminerna B6 (pyridoxin), kobalamin (B12) och folsyra samt mineraler som t.ex. magnesium.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Infektionskänslighet, kolesterolansamlingar och ateroskleros. Ödem pga. av att urin inte kan bildas utan tillräckligt med metionin i kroppen.

Naturliga källor: paranötter, sesamfrön, ost, tonfisk, sardiner, kokta räkor, lax, böckling, vilt, fasan, ost, mjölk.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 1000 till 3000 mg dagligen i fördelade doser tolereras av de flesta. Undersök dock homocysteinförgiftning och B-vitaminbrist före användandet. 2/3 av alla Parkinsonpatienter visar utpräglad förbättring efter megadoser på upp till 5000 mg. Denna aminosyra ska alltid intas tillsammans med rikliga mängder av B-6 vitamin (pyridozin) och folinsyra!

Symtom på överdosering: Mycket stora doser metionin kan göra att kalcium utsöndras, och därmed förvärra osteoporos. Undersök även ev. B-vitaminbrist och homocysteinförgiftning.

Taurin

Funktion: Taurin är en svalvelhaltig aminosyra och finns i alla kroppens membran. Som elektrokemisk stabilisator är den involverad i transporten av ioner - natrium, kalium, kalcium, magnesium genom cellväggar och andra membran. Den har därför vital betydelse för hjärnan, hjärtat, ögonen, gallblåsan och blodcirkulationen.

Dess enkla uppbyggning gör att den, liksom glycin, inte har någon L- eller D-form och därför alltså heller inte finns i en syntetisk version. Den ingår heller inte i bildandet av peptider och därför heller inte strukturellt i uppbyggandet av proteiner. Uppträder i kroppen som en fri molekyl, speciellt i hjärnvävnaden och centralnervsystemet i övrigt, i hjärtat och skelettmusklerna.

Nyfödda kan inte själv bilda taurin och är helt beroende av tillförsel via bröstmjölken. Spädbarn som får bröstmjölks-ersättning lider ofta av brist på taurin.

Taurin finns företrädesvis i områden med hög elektrokemisk aktivitet som t ex hjärna och ögon. I dessa områden är taurinets viktigaste uppgifter att stabilisera nervcellernas membran. Dessa membran mottar och överför ständigt elektriska impulser som uppstår som följd av elektriskt laddade atomer som flimrar fram och tillbaka över cell-membranerna och ut och in i cellerna. Om cellmembranet blir elektriskt instabil - t ex på grund av brist på taurin - så börjar cellen att avfyra oregelbundna elektriska salvor som i sin tur kan orsaka en del former av epilepsi. Migrän och epilepsi beror ofta på simpel magnesiumbrist. Tillskott av taurin i höga doser tillsammans med magnesium brukar ge fantastiska resultat vid behandling både av migrän samt epileptiska anfall.
Stress är ofta den utlösande faktorn till epileptiskt anfall eller migrän. Vi vet att stress gör att kroppen förlorar taurin och dramatiskt ökar vårt behov för denna aminosyra i en grad, som vår egen biosyntes inte komma upp till.

Taurin håller därmed fettämnen och kolesterol flytande och motverkar därför gallstensbildning. Motverkar kaliumbrist och skyddar därmed hjärtmuskulaturen. Stödjer insulinaktiviteten och är därför bra för diabetiker. Har visat bra verkan mot oregelmässig hjärtrytm.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Epilepsi, migrän, diabetes, depression, nervkramper, högt blodtryck, högt blodkolesterol, låg sköldkörtelaktivitet, gallsten, podagra, nedsatt sädkvalitet och njursjukdomar.

Naturliga källor: inälvsmat - njure, hjärna, lever, hjärta. Kött och fisk

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: Epileptiker: Börja med 1 g dagligen och reducera om möjligt till en underhållsdosering på 50 mg dagligen. Var uppmärksam på att högre doser i detta fall ofta är mindre effektiva än låga. Supplera med B-6 och magnesium.

L-Tyrosin

Funktion: Tillhör gruppen aromatiska aminosyror som också omfattar tryptophan och fenylalanin (phenylalanine). Denna aminosyra förlöper snabbt genom blod/hjärnbarriären men konkurrerar samtidigt med åtskilliga andra aminosyror. Kan under vissa omständigheter vara essentiell eftersom fenylalanin som fås via kosten syntetiserar tyrosin.

Tyrosin och jod bildar tillsammans förstadiet till sköldkörtelhormonerna thyroxine (T4) och triodothyronine (T3). Tyrosine stödjer funktionen i binjurebalken och under stress har man ett ökat behov av tyrosine. Om tyrosine inte tillförs till kroppen i tillräckliga mängder, stjäls detta från hjärnan där brist kan uppstå, med nedsatt minnesfunktion samt uppmärksamhetsförmåga som följd.

Tyrosines normala ämnesomsättning kräver samverkan med näringsämnen som t.ex. C-vitamin och de aktiva formerna av B-3 (niacin) samt folinsyra och blandade mineraler, speciellt koppar.
Avvikande tyrosinevärden hos havande och nyfödda kan balanseras med tillskott av vitamin C.
Kopparbelastning kan främja ombildningen av tyrosine till dopamine med tyrosinbrist som följd. Vid viss typ av schizofreni har man funnit höga koppar- och dopaminvärden kombinerat med låga histaminvärden.

Medicinresistenta depressioner har med god effekt behandlats med tillskott av tyrosine på upp till 7 g dagligen. Används med goda resultat även vid tobaksavvänjning och andra missbruksproblem som medför abstinensbesvär. Tillskott av tyrosine kan hämma aptiten och främja den sexuella driften.

Tyrosintillskott har visat sig effektivt mot premenstruellt syndrom (PMS) och leder till bättre nyttjande av L-dopa hos Parkinson patienter.

Bristsymptom och terapeutisk användning: Avvänjning, abstinenssymptom, minne, adrenalin och PMS, låg kroppstemperatur, lågt blodtryck, övervikt

Naturliga källor: Torrjäst, ost, sesamfrön, pumpafrön, jordnötter, sojaprotein, gröna och gula ärter, pistaschmandel, fågel, vilt, torskrom, lax, böckling, äggula, vetegroddar. Tyrosine finns för det mesta i köttprotein. I vegetarisk föda finns nästan ingen tyrosine.

Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering: 2-7 g dagligen fördelat på olika tillfällen. Tyrosine får ej tas tillsammans med MAO-hämmare som Marplan, Cinement, Eldepryl och liknande. Bör undvikas vid malingt melanom och neuro- eller gliablastom.

L-Tryptofan

Funktion: Tryptofan tillhör tillsammans med fenylalanin (phenylalanine) och tyrosin, gruppen av aromatiska aminosyror.

Tryptofan har bevisats ha direkt inflytande på bildandet av en neurotransmittorn serotonin och därmed påverkan på mentala sjukdomar.

Bland de essentiella aminosyrorna är tryptofan den aminosyra som det finns minst mängd av i livsmedel. Vegetarisk mat är genomgående fattig på tryptofan.

Aminosyran är helt beroende av vitamin B6 (pyridoxin). Andra näringsämnen som är involverade i tryptofanämnesomsättningen, är vitamin B3 (niacin), folinsyra och magnesium. Aminosyran tryptofan bildas under normala omständigheter i viss utsträckning till niacin. Tryptofanbrist är också en orsaksfaktor vid pellagra, en dödlig form av B3-brist.. Pellagra uppträder speciellt i de fattiga majsodlande områden, eftersom det är svårt att omsätta den form för tryptofan som finns bundet i majskornet till vitamin B3.

Det klassiska sättet att avslöja B6 vitaminbrist på är genom ett tryptofanbelastningsprov. Man tar 100 mg tryptofan per kg kroppsvikt och finns det mer än 30 mg i urinen, är detta tecken på B6 brist. Hög xanturensyraavsöndring uppkommer också i förbindelse med stress, ångestanfall, depression, hyperventilering och hos vissa som reaktion på p-piller. Picolinsyra, ett av tryptofanets ämnesomsättningsprodukter är en mycket väsentlig faktor i organismens förvaltning av zink. Vid brist på vitamin B6 (pyridoxin) eller tryptofan kan man inte uppta zink. Kryptopyrrol är ett giftigt ämne bildat vid felproduktion av hemoglobin. Det uppträder vid fall av pyroluria, som kan medföra mentala sjukdomar, schizofreni, kriminalitet och andra avvikande beteenden. Pyroluria kan behandlas rimligt effektivt med vitamin B6 (pyridoxin) och zink.

Tryptofan är nu för tiden förbjudet i praktiskt taget alla länder som följd av dödsfall i USA 1989, orsakat av en enda försändelse med bristfälligt rensat, syntetiskt tryptofan framställt genteknologiskt av företaget Showa Denko i Japan. Trots att orsaken erkändes vara en förorening av denna japanska produkt upprätthålls förbudet, trots protester från både i USA och andra länder. Förbudet uppstod någorlunda samtidigt med införseln av det senare så berömda "lyckopillret" - Prozac, Cipramil; Fontex - som i stor utsträckning övertog marknaden efter att det oförorenade tryptofanet hade blivit förbjudet.

5-hydroxy-L-tryptofan

Kroppen ombildar 5-HTP utifrån vanligt tryptofan. Man kan säga att 5-HTP är en mellanprodukt mellan tryptofan och det signalsubstansen serotonin. 5-HTP har betydelse för kroppens egen produktion av endorfiner, serotonin och "dygnsrytmhormonet" melatonin.
5-HTP är bättre för några ändamål, men dess funktion är inte lika bred som vanlig tryptofan. Utpräglad tryptofanbrist förbättras inte med 5-HTP, men 5-HTP har dock lättare än tryptofan att passera in till hjärnan via blod-hjärnbarriären.
Endast ca 3% av vanligt tryptofan konverteras till serotonin i kroppen när det intas oralt, jämförelsevis med hela 70% när det tas i form av 5-HTP. Flera undersökningar har visat att 5-HTP kan vara lika effektivt som depressionsmedicin (SRI & tricykliska antidepressiva).

De flesta 5-HTP produkter framställs av frön från den afrikanska plantan Bandeiraea simplicifolia också känd som Griffonia simplicifolia.

I behandlingen uppnår man de bästa resultaten när 5-HTP tas före måltid tillsammans med speciellt zink, magnesium och B-vitaminer - speciellt B6 och B3.

5-HTP har använts vid behandling av Parkinsons sjukdom samt vissa former av epilepsi.
5-HTP har också visat goda resultat i behandlingen av fibromyalgi. Personer med fibromyalgi som mottog 5-HTP fick minskat antal smärtpunkter, lindrad ångest, förbättrad sömnkvalité och reducerade trötthetssymptom.

Om kroppen däremot saknar det enzym som är nödvändigt för ombildandet av tryptofan till serotonin, eller om detta enzym blockeras på ett annat sätt, kan det få negativa konsekvenser för personens psykiska välbefinnande, sömnkvalitet och smärttröskel.

Bristsymptom och terapeutisk användning: sömnstörningar, depression, ångestanfall, stressymtom, ätstörningar, övervikt, hypoglykemi, starkt sug efter kolhydrater, alkoholism och följdsjukdomar till alkoholism.

Naturliga källor: Kalkon, skinka, biffkött, ägg, parmesanost, mandlar, ansjovis och vilt.
Rekommenderad daglig dos: Ej fastställt.

Terapeutisk dosering:

Tryptofan:
Mot sömnlöshet: 500 mg till 1000 mg tillsammans med 100 mg vitamin B6, 100 mg vitamin B3 och 250 mg magnesium i form av t ex. orotat eller glycinat.
Mot depression och anorexia nervosa: 3000 mg tillsammans med 1000 mg vitamin B3 (nikotinamid eller nikotinsyra) dagligen.
Maximum: 8000 mg tryptofan dagligen.

*Får inte tas tillsammans med MAO-hämmare som Marplan, Cinement, Eldepryl eller liknande. Bör inte tas av gravida kvinnor eller kvinnor som förväntar graviditet.
Andra aminosyror konkurrerar med tryptofan om transportvägen genom blod/hjärnbarriären. Därför är det att rekommendera att ta tryptofantillskott på andra tider än intagning av annat protein.

5-HTP:
Aptitregulering: 600-900 mg dgl.
Depressiva tillstånd: 50-100 mg 3 gånger dagligen mellan måltiderna. Effekten kan förstärkas vid att kombineras med Johannesört: 150-300 mg standardiserat extrakt (0,3% hypericin) 3 gånger dagligen.
Migrän: 400-600 mg dagligen. Spänningshuvudvärk: 100 mg 3 ggr dagligen.
Sömnproblem: 100-300 mg 30 min. före sänggående.

*Bör ej tas i samband med medicin mot depression utan läkares godkännande. Bör ej tas av personer med Parkinsons sjukdom utan läkares godkännande. Bör ej tas av personer med bindvävssjukdomen Sklerodermi. Bör ej tas av gravida och ammande. 5-HTP kan i vissa fall ge symptom från mag-tarmkanalen samt illamående.